Ordföranden har ordet

Åsa Kratz (s) valdes till ordförande för Länsteatrarna i Sverige på Länsteatrarnas vårmöte 22-24 april 2015 i Östergötland. Åsa är ordförande i Scenkonst Sörmland, för landstingsfullmäktige samt i Nämnden för kultur utbildning och friluftsverksamhet i Landstinget Sörmland. Hon sitter även i Beredning för kultur och fritidsfrågor i Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige, foto Erik Unnerdal

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige, foto Erik Unnerdal

15 nov 2017
”Första isen på bilrutorna skrapad och dagsljuset blir en allt mer begränsad företeelse. Hösten kan vara så vacker, frosten som lagt sig över landskapet på morgonen gnistrar i den lite bleka höstsolens morgonstrålar. Hösten kan också vara mörk och lerig då regn och blåst piskar mot fasader och ansikten när vi rusar fram i det ruggiga novembermörkret.

Om vi nu går in i den mörkare årstiden så finns det också andra mörker som flutit upp till ytan. Frågan om sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp har blivit högaktuell inom så många samhällssektorer och nu också i kulturbranschen. Personligen blir jag både förtvivlad, arg och ledsen när jag tar del av alla dessa vittnesmål om hur personer med övertag och maktposition utnyttjat och kränkt sina medarbetare, elever och kollegor!

Efter egen skolgång, föreningsengagemang, arbeten i offentlig- och privat sektor och ett antal års fackligt och politiskt arbete vet jag att det inte är i en enskild isolerad sektor av samhället där detta otyg förekommer. Dessvärre förekommer det på alla upptänkliga platser och i alla tänkbara och otänkbara sammanhang! Det gör så förbaskat ont att det sker om och om igen, varför?

När nu skådespelare, sångare, dansare och många andra i branschen höjer sina röster och pekar på dessa missförhållanden och maktmissbruk inom kulturinstitutioner av alla de slag och digniteter måste det tas på allvar. Branschen måste ta tag i detta och inte lägga locket på. Till saken hör att de flesta som utsatts är kvinnor och det gör det så tydligt hur ojämnställt vårt samhälle fortfarande är trots att vi lever och verkar 2017.

Det handlar om makt och positioner och otrygga grundvillkor för medarbetare i branschen.  Det handlar om en marknad där var och en måste se om sitt hus och ”ta en och annan obehaglighet” för att ens få vara med och verka i en hårt konkurrensutsatt bransch. Det är en bransch där jag i min enfald trott att medvetenheten skulle vara större och jämställdheten kommit längre än på många andra håll i samhället? Ack vad jag bedragit mig.

Vi som ansvarar för de regionala institutionerna har en stor uppgift framför oss. Vi politiker måste ställa tydliga krav på värdegrundsarbete och systematiskt arbete med diskriminerings- och jämställdhetsfrågor. Personer som inte hanterar sina medmänniskor med respekt ska inte få fortsätta att kränka andra och de ska under inga omständigheter få vara verksamma i en ledande position. Det finns ingen genialitet eller ”storhet” som kan försvara överseende med maktmissbruk.

Trots att scenkonstbranschen står inför stora utmaningar just nu anser jag att konsten och kulturen är viktiga verktyg för att belysa just dessa frågor i den fortsatta debatten. Det förutsätter dock att vi som på ett eller annat sätt är engagerade i, eller arbetar i anslutning till, denna bransch kan återuppbygga förtroendet och vädra ut det unkna. Det handlar om trovärdighet. De som drabbats måste känna sig sedda, hörda och respekterade. Det är starkt att våga träda fram och synliggöra missförhållanden och man ska känna sig trygg och mötas med respekt när man vågar.

Vi ska inte glömma att det finns många seriösa aktörer som bidrar till en positiv utveckling av scenkonsten! Vi är beredda att lyfta på locket och jobba seriöst med frågan, oavsett hur jobbig resan kommer att bli. Jag säker på att vi om några år kommer att betrakta denna turbulenta tid som något som utmynnade i något positivt. Jag tror på dialog och mänskliga möten som bygger på respekt, det vet jag att vi är många som gör och vi kan göra skillnad!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige


11 okt 2017

”Budgettider på alla politiska nivåer. En intensiv dragkamp mellan ”utgiftsområden” och många ideologiska viljor som drar åt olika håll. Det är både intressant och ibland provocerande att följa debatterna som pågår runt om i landet. Ramar ska ges och det mesta och bästa levereras till individer och samhälle för våra gemensamma slantar.

Jag ska säga att jag var förväntansfull inför regeringens presentation av förslag till budget! Jag hade ju, som förmodligen de flesta av er andra, tagit del av olika medialt presenterade förslag på viktiga satsningar för det fria kulturlivet, på biblioteken och konsten. Viktiga och välbehövliga satsningar som delvis borde gjorts för länge sedan och som var hett efterlängtade!

Jag närde länge ett litet hopp om att de samtal som förts i den årliga dialogen mellan politiker på nationell och regional nivå skulle ge något resultat när det kom till frågan om finansieringen av Kultursamverkansmodellen. Den modell där statliga medel kanaliseras ut i regionerna för att möjliggöra att de nationella kulturpolitiska målen faktiskt ska kunna bli, inte bara goda visioner, utan verklighet.

En modell som ger möjlighet till en stabil utveckling av ett rikt kulturliv i hela landet. En modell där de tre politiska nivåerna sammantaget bidrar till att kulturkompetens upprätthålls över tid inte bara i tätort utan också i glesbygd. Där regionala institutioner blir de nav som kan hålla samman och utveckla kulturlivet efter de regionala och lokala förutsättningar som finns. Institutioner som också ger viktiga arbetstillfällen inom kultursektorn även utanför våra allra största städer.

Min besvikelse blev stor! Jag hade verkligen hoppats att man skulle förstått vikten av en generell resursförstärkning av modellen. Detta efter, inte bara de dialoger vi haft med kulturministern och kulturdepartementet, utan också i skenet av att Myndigheten för kulturanalys (MYKA) lämnat sin rapport ”Dramatiska villkor” i januari där man tydligt visar på den direkta urholkning av det ekonomiska handlingsutrymmet för landets länsteatrar. Där kan man också ganska enkelt se att den situation som beskrivs i rapporten till stora delar är direkt applicerbar på länsmusik och länsmuseer.

Här vill jag vara tydlig med att jag inte anser att denna förstärkning skulle kommit till i stället för de satsningar som gjort på kultursektorn i övrigt. Jag anser att hela ”utgiftsområdet” kultur skulle fått några friska slantar ytterligare som hade kunnat avvaras från andra områden. Man har uppenbart  fortfarande inte förstått hur en i sammanhanget relativt liten peng skulle göra så storskillnad?!

Den utväxling som exempelvis 100 miljoner per år skulle gett modellen hade varit så stor. Det hade dock knappt märkts om man gett 10 miljoner minder till tio av de större utgiftsområden som också finns med den totala prioriteringen. Över vissa samhällsfunktioner ges mer ekonomiska resurser än vad man ens hinner och kan omsätta i verksamhet, jag är säker på att man hade kunnat prioritera om i den totala statsbudgeten till förmån för denna typ av förstärkning av Kultursamverkansmodellen.

Med en dåres envishet kommer jag, tillsammans med många andra, att fortsätta resonera och debattera för ett vitalt kulturliv i hela landet. Om vikten av att upprätthålla en hållbar och livskraftig regional infrastruktur för kultursektorn som inte backar in i framtiden. Vikten av möten mellan människor, demokratiska arenor, en levande samhällsdebatt som möjliggörs genom konsten och kulturen. I den tid vi lever finns få saker som är så angelägna för den fortsatta samhällsutvecklingen.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige


30 aug 2017

”Då var det dags att stänga vädringsluckorna på växthuset nattetid. Sommaren går mot slutet, den sammanhängande ledigheten är avverkad och uppdragen som förtroendevald börjar kräva mitt intresse. Det är dags att komma upp på banan igen och fånga upp alla de trådar som lämnats vilande under semestern.

Under sommarmånaderna har flera av våra teaterhus bjudit in till sommarteater, både på traditionella scener och i nya miljöer inom- och utomhus. Dramat, dansen och musiken har flödat där många professionella och amatörer har varit med i processerna runt om i Sverige.

I augusti månads nyhetsbrev har vi valt att fokusera lite extra på dansen och det är med stor glädje jag ser hur dansuppdragen tar en allt större plats på våra institutioner. Jag ska erkänna, jag är inte hemtam på området, vilket förmodligen beror på att jag sett allt för lite professionell dans under mina levnadsår! Att flera medlemmar hos oss ger oss i publiken möjlighet att uppleva dansen är en så positiv utveckling som förhoppningsvis ska prioriteras även fortsättningsvis.

Klara Tomson från Myndigheten för Kulturanalys berättar om hur rapporten ”Dramatiska Villkor” har tagits emot efter publiceringen i januari 2017 inför deltagarna på Länsteatrarnas årliga dialogmöte på Långholmen, foto Mattias Desac

Förra veckan genomförde vi inom Länsteatrarna vårt årligen återkommande ”Dialogmöte” för förtroendevalda i våra medlemsinstitutioners styrelser ute på Långholmen i Stockholm. Det är en fantastisk möjlighet för oss att sammanstråla på kvällen, äta en bit mat och hinna tala oss samman om ditt och datt, för att sedan ha en hel dag där vi fördjupar oss i vårt uppdrag, delar våra erfarenheter och lär oss av varandra och andra. Det är också ett tillfälle då vår styrelse får möjlighet att få återkoppling från medlemmarna i det ständigt pågående arbetet.

Våra läns-/region teatrar har en hel del liknande utmaningar och förutsättningar, men det finns också mycket som skiljer sig åt och det är spännande och lärorikt att ta del av varandras arbetssätt och lärdomar. Något som förenar oss är att vi alla är en del av Kultursamverkansmodellen och att vi alla är en viktig kugge i arbetet med att uppfylla så väl de nationellt fastslagna kulturpolitiska målen som de uppdrag vi får genom de kulturplaner som fastställs i varje landsting/region.

I januari presenterade Myndigheten för Kulturanalys (MYKA) rapporten ”Dramatiska villkor- Länsteatrarnas ekonomiska handlingsutrymme 1980-2015”. Där konstateras att det vi länge upplevt och larmat om ute i landet stämmer, anslagen har över tid urholkats och har så gjort under en längre tid, ända sedan 90-talet.

Mikael Brännvall, VD för Svensk Scenkonst, berättar om organisationens verksamhet och Svensk Scenkonsts perspektiv på rapporten ”Dramatiska Villkor”, foto Mattias Desac

Kostnaderna för att bedriva personalintensiv teaterverksamhet har ökat mer än vad statens generella anslag gjort, det har till vissa delar kompenserats av regionala satsningar, men inte ens med dem inräknade har det ekonomiska handlingsutrymmet ökat så att man lyckats upprätt hålla en verksamhet på motsvarande nivå. Det vi kan gissa, utan att sticka ut hakan allt för långt, är att detta gäller även inom exempelvis regionmusiken och länsmuseerna som också arbetar personalintensivt nära medborgarna.

Nu behöver vi förtroendevalda och politiskt aktiva fundera kring hur vi vill förvalta dessa fakta. Ska vi bilda opinion för ett levande regionaltförankrat kulturliv i hela landet och vad vill vi i så fall att detta ska resultera i? Om vi tycker att det är viktigt att kulturfrågorna inte prioriteras bort och försvinner ut från den politiska debatten och dagordningen, vad kan och vill vi göra då?

Det kan naturligtvis finnas flera olika svar på den frågan och beroende på politisk hemvist finns lite olika tankegångar kring vad som är ett samhällsansvar och vad som är den enskildes eget ansvar.

En viktig plats för att mötas kring detta i närtid kommer att vara vår satsning på Folk och Kultur i Eskilstuna nästa år. Med start 7-10 februari 2018 kommer en ny arena att ge oss möjlighet att mötas mellan konstformer och uttryck, men också tvärsektoriellt där vi behöver medvetandegöra kulturens roll i samhällsutvecklingen, inget politikområde är en isolerad ö!

Vår förhoppning är att många ska besöka och delta i konventet, som medverkande eller som initiativtagande till seminarier, workshops och dialoger, på utställartorget eller som besökande konventgäst! Är du intresserad av politik, kultur och samhällsutveckling så ska du inte missa Folk och Kultur i Munktellstaden i Eskilstuna den 7-10 februari 2018!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

 

14 juni 2017
”Det grönskar. Det är torrt i skog och mark så de senaste dagarnas regn har varit välkommet, även om åska och spöregn inte var vad många studentfirare runt om i Sverige hade önskade sig. Nu fick dock växtligheten lite ny fart och sommaren är äntligen här.

Med sommaren kommer, förutom mygg och solsveda, många kulturaktiviteter att blomma upp runt om i landet. Konserter och friluftsteater lockar publik till platser som vilat under årets kalla månader och i denna upplaga av vårt nyhetsbrev presenteras några axplock av vad som sker på våra scener runt om i landet. Länsteatrarna bidrar starkt till det fantastiska och varierande utbud som erbjuds från norr till söder under sommarmånaderna.

De politiska samtalen är också intensiva ett tag till. Politikerveckan i Järva pågår, röner stor uppmärksamhet och är inne på sitt andra år som evenemang. Almedalsveckan drar igång första veckan i juli och det är väl först därefter som den politiska ”semesterperioden” inträder, om nu en sådan finns.

Just nu arbetas det intensivt för att arrangera Folk och Kultur i februari 2018, ett stort och inspirerande arbete som kräver mycket av alla inblandade. Vi märker att engagemanget och intresset är stort och vi tror att den politiska samhällsdialogen kommer att intensifieras ytterligare, av flera anledningar.

Politiska strömningar runt om i världen ger oss anledning att samtala om flera samhällsutmaningar. I vårt nordiska grannland Finland, sitter regeringen i krismöte med anledning av att ett av tre regeringspartier, Sannfinländarna, valt en ny och starkt invandrar- och EU-fientlig partiledning. Runt om i Europa och USA växer politikerföraktet och nationalistiska strömmar växer till sig. Dessinformation och hets sprids i rasande fart både globalt och lokalt vilket skapar motsättningar och misstro hos enskilda och grupper. Detta kan bara förändras av möten och samtal mellan människor, samtal på alla nivåer och över alla gränser.

I detta samtal har konsten och kulturen en viktig roll som samtalsmotor. Genom scenkonst kan svåra frågor ställas på sin spets och viktiga samhällsfenomen belysas. Man erbjuder en mötesplats och kan ge så väl nya perspektiv som en stunds avkoppling från nuet. Ett jämlikt och jämställt samhälle behöver ett vitalt kulturliv som inte begränsas till de större städerna och bara vänder sig till ett fåtal.

Jag vet att våra medlemsteatrar gör skillnad, väcker debatt och bidrar till samtal och utveckling. Det gör också medlemmarna hos våra kollegor inom Regional musik Sverige och Länsmuseernas samarbetsråd. Tillsammans bidrar vi till att sprida konst och kultur runt om i hela landet och naturligtvis hoppas vi att vår inbjudan till dialog under Folk och Kultur ska hörsammas när valåret drar igång 2018.

Glöm inte anmäla in din goda samtalsidé och bidra till dialogen genom att medverka på Folk och Kultur! Gå in på hemsidan och hitta din väg in och den information du behöver. Kontakta oss om du vill veta mer!

Nu tillönskar jag er alla en skön sommar och hoppas att ni ska få uppleva många fina stunder och kulturupplevelser under kommande veckor och månader!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

21 mars 2017

”Jämlikhet, jag smakar på ordet. Vad står det för? Vem och vad ska jag mäta mig mot för att veta vad som är jämlikt? Utan större och djupare efterforskningar kan jag krasst konstatera att världen är allt anat än jämlik! Jag gör som så ofta annars, jag ”googlar” på ordet och hittar en sida, www.informationsverige.se, en sida som landets alla länsstyrelser står bakom. Det känns som en trovärdig sida som förhoppningsvis är fri från ”alternativ fakta”, så jag läser vidare:

”Ordet jämlikhet kommer från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna handlar om att alla människor har samma värde och rättigheter. Alla människor har rätt att säga vad de tycker, tro på vilken gud de vill och välja vilken partner de vill leva med. Jämlikhet betyder att alla människor har samma värde och ska behandlas likvärdigt. Förklaringen om mänskliga rättigheter ska gälla alla människor i världen. En modern demokrati fungerar inte bra om de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Staten måste kunna skydda sina invånare från diskriminering och förtryck. I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna av tre grundlagar: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Lagarna säger att staten och kommunerna ska arbeta för att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning för alla invånare.”

Det låter ju precis så som man vill ha det, men har vi gjort några framsteg, eller har vi i vissa hänseenden till och med börjat backa oss in i framtiden sedan 1948? Det har alltså snart gått 70 år sedan FN:s förklaring såg dagens ljus. Har världen, Europa, Norden och Sverige blivit med jämlikt? Är vi mer toleranta mot varandra i världen idag än vi var då? Behandlar vi varandra som vi själva skulle vilja bli behandlade? Respekterar vi varandra och ger varandra den mänskliga omsorg ett humant samhälle borde kräva?

När samhällsklyftor växer och allt färre personer äger allt mer makt, ekonomiska resurser och tolkningsföreträde. När brottslighet lönar sig och enskilda företag, banker och ledare söker vinst till varje pris, vinst som många gånger utvinns genom tveksamma affärer och på bekostnad av miljö och så väl vuxna människor som barn, var är vi då på väg? När vi hänvisar till yttrandefrihet när vi samtidigt kränker och förminskar andra?

Kan man som enskild människa göra skillnad i denna rovdrift och kan man någonstans få till en förändring där etiska dilemman får påverka, där omsorg om så väl jordens klimat som klimatet i samhällsdebatten leder oss fram mot ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle? Kan vi skapa ett samhälle där vi ser och respekterar varandra?

Ja, jag tror det. Det finns så mycket man kan göra och ju fler vi är som gör det, desto större möjlighet har vi att bidra till förändring. Jag kan ta ansvar i mitt politiska uppdrag genom att föra sansade och resonerande samtal med mina meningsmotståndare. Jag kan bidra i föreningsliv och i de sammanhang jag befinner mig och stötta andra. Jag kan börja här hemma, i mitt kvarter, i mitt möte med andra på bussen, i skolan, på nätet och på jobbet. Ingen ”annan” kommer att göra jobbet åt oss, det ligger hos oss själva.

Jag ser fram emot tre dagar med kloka politiska kollegor och teaterchefer i Gävle om en vecka. Då står jämlikhetstemat på dagordningen. Vi behöver prata om på vilket sätt vi kan eftersträva ett jämlikt, mer mänskligt samhälle där vi respekterar varandra. Kulturen och konsten kan hjälpa oss att bearbeta svåra frågor, skapa utrymme för insikter och samtal om djupt mänskliga dilemman. De flesta av oss vet att ett jämlikt samhälle i så många delar är ett gott samhälle till skillnad från det motsatta.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

Läs mer om vårmötet 2017 här.


31 januari 2017

”Ibland gör man bäst i att hålla tand för tunga. Vissa dagar vill man bara utbrista i ett högt och ljudligt vad var det jag sa! Jag ska inte göra det den här gången, även om mitt inre skriker av glädje att få en sedan länge etablerad känsla bekräftad. När Myndigheten för kulturanalys presenterade sin rapport Dramatiska villkor, Länsteatrarnas ekonomiska handlingsutrymme 1980-2015, i Stockholm för en dryg vecka sedan kändes det så befriande att få en bekräftelse på en verklighet vi inom länsteatrarna så länge påtalat.

Jag har känt mig gnällig! Jag som person vill inte gärna uppfattas som en bitter och tjatig person. Tror inte heller att vi som organisation vill framstå som gnälliga, men i just dessa frågor har jag och vi till och från fallit i den fällan. Vårt gnäll har bottnat i en känsla av att den scenkonstverksamhet vi satts att ansvara för hemma i våra regioner och landsting fått allt mindre utrymme för konstnärligt utveckling och möten med publiken. Jag har mött många företrädare från andra delar av landet som haft samma känsla. Mer administration och färre scenproduktioner, där en ensembles och orkesters storlek måste bantas för att man ska ha råd att producera. Detta dilemma har varit ständigt närvarande.

Men det är just det, det har känts som, har vi verkligen haft belägg för det vi känt bland länsteatrarna under en längre tid. Det är inte så ofta forskare och analytiker tar sig an denna typ av frågeställningar så just det där med faktaunderlag och kött på benen har ju inte varit något vi haft att falla tillbaka på! Vi har alltså känt och tyckt, länge, utan att riktigt kunna visa på relevansen i vår upplevda situation.

Nu finns den! Den ligger här, klart grön och inbjudande på mitt skrivbord. Efter otaliga timmars insamlande av faktaunderlag, ytterligare timmars jakt på saknad statistik och otaliga timmars analyserande har forskarparet Martin Gustavsson och Andreas Melldahl lämnat ifrån sig underlaget. Nu finns en rapport som föranleder min längtan att få säga vad var det vi sa. Jag kan lägga det bakom mig nu och vi kan från Länsteatrarnas sida, på ett trovärdigt sätt, lyfta problemen med de ökade kostnaderna som inte mötts av en motsvarande ökning av anslag.

Uppdrag och förväntningar från alla politiska nivåer ökar ständigt. Kultur- och konstsektorn förväntats lösa detta utan utökade ekonomiska ramar. I MYKAS pressmeddelande i samband med att rapporten blev offentlig skrev myndigheten bland annat Rapporten pekar på att de ekonomiska förutsättningarna för att anställa personal minskar, då anslagen till viss del äts upp av löneutvecklingen. Vi ser i studien att länsteatrarna över tid tenderar att anlita fler på frilans och på kortare anställningskontrakt, något som kan tänkas få konsekvenser för såväl arbetsmiljön som den konstnärliga verksamheten.

Nu har vi siffror, diagram och fördjupad analys samlade i en rapport som vi kan utgå ifrån när vi vill diskutera hur vi kan utveckla den regionala scenkonsten runt om i landet. Känslan är belagd och nu kan vi gå vidare och bilda opinion för ett större stöd till länsinstitutioner, länsteatrar, länsmusik och länsmuseer. Stora delar av analyserna kan med all sannolikhet appliceras även på dessa institutioners verksamhet.

Det är dock mest en känsla, så den frågan får bli föremål för en ny krönika vid ett senare tillfälle då dessa Dramatiska villkor eventuellt har fått sällskap av fler rapporter kring övriga regionala institutioners förutsättningar. Kanske får jag då anledning att utbrista i ett vad var det jag sa?”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

Läs rapporten här 

Ladda ner rapporten här

”Länsteatrarnas ekonomi urholkas sedan länge”  Läs TTs artikel 20 jan 2017 här 

”Administrativa avgifter ökar länsteatrarnas utgifter”  Lyssna på Inslag i SR P1 Kulturnytt 20 jan 2017 här


7 november 2016

”Nu är den här! Vare sig vi önskar det eller ej så är den nu ett faktum. Hösten, de kortare dagarna, vinden och regnet har nu bitit tag i oss på allvar och delar av vårt avlånga land har snö. Nu börjas det, byta lampa i utebelysningen så man hittar in, byte till vinterdäck på bilar och cyklar och handskarna gör man bäst i att få med sig om man inte vill frysa om tassarna!

Hösten i politiken är också ett faktum. Kommuner, regioner/landsting och riksdagen ska fatta beslut om budget och verksamhet för 2017 och dessutom presentera en tänkt plan för ytterligare minst två år. Det är på hösten kampen om de ekonomiska resurserna går in i skarpt läge på alla politiska nivåer.

Från Länsteatrarnas sida har vi varit tydliga med vad vi vill och vilka förväntningar vi har på den nationella politiska nivån. Tillsammans med Regional Musik i Sverige och Länsmuseernas samarbetsråd jobbar vi målmedvetet för Kulturlyftet-Kultur i hela landet.

Där har vi tydliggjort de behov vi ser för att upprätthålla ett vitalt och rikt kulturliv i hela Sverige. Kulturens kraft behövs i alla lokalsamhällen och lägger också grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle. Där måste, så väl lokala, regionala och nationella politiker inse vikten av att skapa förutsättningar för att detta ska fungera.

När vi talar om Kulturlyftet handlar det bland annat om ekonomiska resurser för att upprätthålla en kulturell infrastruktur där kompetenser och resurser finns spridda över landet nära medborgarna. Det handlar om att vi efterlyser ytterligare satsningar, så väl på det offentligt finansierade kulturlivet som på de fria kullturskaparna. Vi efterlyser en satsning på 1 miljard till kultursektorn, av det behöver en utökad ram på 250 miljoner per år avsättas till den så kallade kultursamverkansmodellen.

När regeringens budgetförslag blev känt och vi fick veta att 120 miljoner skulle satsas över fyra år (30 miljoner årligen) in i modellen var det ett steg i rätt riktning. Dock är den satsningen långt ifrån tillräcklig och behoven är långt mycket större än vad denna satsning ger.

Vi ser att vår kulturminister hört vad vi sagt, men fortfarande är kultursektorn i stort behov av större ekonomiska resurser för att verkligen kunna vara den kraft vi så väl behöver i tider av stora samhällsutmaningar. Nu behöver övriga ministrar i regeringen också inse vad en verklig offensiv kultursatsning kan generera för hela samhällsutvecklingen!  Även ”finansen” behöver se vad detta skulle ge samhället tillbaka både mänskligt och ekonomiskt!

1 miljard är mycket pengar, men fortfarande en liten del i en nationell budget. Vi hoppas på fortsatt dialog och ytterligare steg i rätt riktning, för detta känns blekt och duger inte över tid!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige


8 september 2016

”Tiden rusar iväg. Sommaren sjunger på sista versen och även om jag lever på hoppet om ytterligare ett antal ljumma kvällar och vackra dagar vet jag att det snart är höst. Nu hoppas jag att de krafter som laddats under sommaren ger oss ork att ta tag i alla de utmaningar som ska hanteras, så väl i privatlivet som i politiken. Många stora frågor ligger i röret och ska mötas och hanteras på absolut bästa sätt. Den största, som påverkar alla politikområden så också kulturpolitiken, är frågan om Sveriges administrativa indelning. En fråga som man inte kan ducka för eller ignorera, den måste mötas och lösas.

Man kan resonera om fördelar och nackdelar med större regioner. Man kan diskutera hur snabbt en sådan stor förändring ska genomföras, dra plåstret snabbt, eller ge processen mer tid. Beroende på vilken ”förståsigpåare” man frågar får man olika svar.

Oavsett hur beslutet landar är det en sak som är säker. Kulturen ska finnas i hela landet, i varje kommun, i varje stadsdel, i varje liten by. Oavsett var gränserna går, eller var de eventuellt dras om, kommer människorna att bo där de bor. Behoven kommer att finnas där människorna finns och utvecklingen kommer att kräva lyhördhet och kreativitet från våra regionala kulturinstitutioner precis som nu. Kulturen måste finnas nära och lokalt och framtiden kommer vi att möta oavsett var de administrativa gränserna går.

Om kulturverksamheterna ska utvecklas och få tillräckliga resurser för att möta behoven krävs starka huvudmän. För oss regionala institutioner är det viktigt att de regioner vi verkar i har kraft nog att också se vikten av kulturen och ha muskler nog att prioritera verksamheterna ekonomiskt. För tro det eller ej, inte ens kulturverksamhet kan utvecklas utan pengar och kulturen måste sluta vara en ”grädde på moset” post i de regionala budgetarna.

Jag kan inte se att det finns en överetablering av regionala kulturinstitutioner i Sverige. Mig veterligen ”kryllar” det inte av vare sig länsteatrar, länsmuseer eller regionala musikinstitutioner runt om i landet. De befintliga institutionerna arbetar redan idag både kreativt och resurssnålt för att möjliggöra ett kvalitativt, professionellt och tillgängligt kulturliv i sina nuvarande upptagningsområden. Man kan jämföra kulturen med primärvården, så väl kulturen och dess institutioner behövs nära människorna, precis som vårdcentralerna och distriktssköterskemottagningarna.  Därför tror jag inte att kulturverksamheten skulle fara illa av en eventuell regionförstoring. Inte ur ett verksamhetsperspektiv i alla fall.

Jag vet att vi kommer att ha stora utmaningar att hantera en eventuell regionförstoring, men jag vet också att vissa landsting idag har allt för lite resurser för att upprätthålla bra verksamhet på sikt. Om reformen inte blir av kommer också kulturens möjligheter att utvecklas att ha stora begränsningar.

Rent politiskt kommer det naturligtvis att bli stora förändringar. Om storregionerna blir verklighet kommer ett regionfullmäktige att bestå av färre politiker på totalen än vad de mindre regionerna samlat består av idag. Dock finns sätt att säkerställa att det politiska inflytandet inte minskar genom en klok politisk struktur. Vilka styrelser, nämnder och andra forum man väljer att tillsätta är långt mycket viktigare än storleken på ett fullmäktige. Att konstatera från exempelvis Västra Götalandsregionen är att antalet politiskt engagerade inte blivit färre än före regionbildningen, detta trots att fullmäktiget är mindre.

Som ni märker av mina resonemang tror jag personligen att vi behöver denna reform, eller tror, jag är säker på att den behövs. Visst, jag inser att det kommer att krävas stor tankemöda och många uppoffringar för att formera bra nya regioner. För min del handlar det om att ständigt påminna mina politiska kollegor om att inte tappa bort kulturverksamheten och kulturpolitiken i detta arbete. Det är min roll som ansvarig för kulturpolitiken i mitt hemlandsting.

Frågan kommer att vara en fråga vi kommer att lyfta till samtal när politiska företrädare för våra medlemsorganisationer samlas till samtal och erfarenhetsutbyte nu i slutet av augusti.

Blir det inte storregioner kommer vi att ha andra stora utmaningar att möta och dem får vi ta tag i då. Klart är att vi redan nu måste föra konstruktiva samtal i de eventuella nya storregionerna och hur det blir får veta först i april 2017.

Oavsett detta kvarstår vår förenings övergripande strategi, att verka för en väl fungerande kulturell infrastruktur i hela landet.

Det arbetet avstannar inte oavsett vilka utmaningar vi ställs inför!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige


16 maj 2016

”Barn och unga nämns ofta som en samhällsgrupp som ska prioriteras. Barn och unga ska ha tillgång till samhällsservice så som barnavårdscentral, förskola, skola och en god, givande fritid. Barn och unga lyfts också tydligt frami de nationella kulturpolitiska målen. Vi investerar i våra barn, stora resurser, för att de ska växa upp till trygga, välmående samhällsmedborgare.

Vi förfasas över skolresultat som sjunker i jämförelser av alla de slag, upprörs över ”klotter” och skadegörelse. Vi ropar efter ordning och reda, rakare led och mobilfri skola. Jag vet inte om de tuffare tag som efterfrågas är rätt medicin. Hur lägger man grunden för empati, sociala färdigheter och kritiskt tänkande?

Under många år har estetiska ämnen succesivt plockats bort från schemat, både i grund-, gymnasieskola och också i förskollärar- och lärarutbildningarna. De verktyg lärare behöver för att lotsa in våra barn och unga i de kreativa processerna blir allt färre. Detta kompenseras många gånger av projektlika insatser, insatser som dessvärre inte kommer alla i kommande generationer till del.

Ta exempelvis Skapande Skola. Ett i sig lovvärt initiativ, men ett initiativ som tillfaller de barn vars lärare, skolledare och kommuner inser vikten av att söka dessa statliga medel att satsa på sina unga medborgare. Dessvärre finns det dessutom ett och annat exempel där man valt att minimera tidigare estetisk verksamhet till förmån för dessa projekt, vilket inte alls var meningen med reformen. Istället för komplement blev det en ersättning.

Barn är unika individer med behov att synas, ses och respekteras. De behöver vuxna förebilder och hjälp att upptäcka livets alla mysterier, de behöver utveckla sina egna uttryck och uppleva andras. De behöver skapa själva, men också uppleva. De behöver tillgång till professionell scenkonst, skapad för att väcka nyfikenhet, glädje och de behöver ställas inför existentiella frågor. Detta är våra regionala institutioner specialister på! Mängder av föreställningar som bygger på barn och ungas egen vardag med frågor som berör just dem produceras på våra medlemsteatrar runt om i vårt avlånga land.

För att detta ska bli framgångsrikt behöver både pedagoger och föräldrar se vikten av kulturupplevelser och skapande både i skolan och på fritiden. Det finns gott om forskning som belägger hur kreativa processer, dans, musik och dramatik påverkar oss som individer och bidrar till inlärning även i teoretiska ämnen. Det bidrar till att utveckla våra empatiska förmågor, hjälper oss till kritiskt tänkande och utvecklar oss socialt.

De regionala scenkonstinstitutionerna bör betraktas som en kompetens att utnyttja i utvecklingen av både individer och samhälle i stort. En investering i våra barns och ungas kulturella upplevelser ska inte underskattas, den kan vara skillnaden mellan framgång och utveckling, eller avhumanisering och ett samhälleligt demokratiskt underskott!”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige


4 april 2016

”Vår i luften. Min längtan efter ljuset och värmen är nog inte unik, längtan delas med många av er. Att få se mörker ge vika och känna en stigande värme är något som kan få de allra svartaste tankar att bli mer hanterbara. Vinterns köld och känslan av hopplöshet inför stora världsutmaningar har brett ut sig och i hopplöshetens spår har ett kallare och hårdare samhällsklimat vuxit fram.

Hur får man stopp på rörelser så destruktiva att de är svåra att förstå? Hur kan man skapa ett samhälle som ger utrymme för det olika och ser dessa olikheter som en tillgång? Hur kan vi låta antidemokratiska krafter ta så mycket utrymme i våra liv, vad gör vi för att återvinna de demokratiska värden som delvis gått förlorade? Var tog medmänskligheten och solidariteten med vår nästa vägen? Frågorna är så stora, så många, men någonstans måste vi börja vända trenden och varför inte just här och nu?

Scenkonsten, som ett av alla instrument i kulturens orkester, kan bidra med inspiration till ett öppet demokratiarbete. Våra medlemsinstitutioner medverkar i det lokala samhället och är en arena för tankar, ord och känslor. På scenen ställs frågor på sin spets, där belyses samhällsstrukturer och där väcks engagemang. Människor i alla åldrar, med sina olikheter i ryggsäckarna, kan mötas, se varandra och uppleva tillsammans.

Kulturens plats i samhället borde vara så självklar. Lika självklart som vilken infrastruktursatsning som helst. Vi behöver vägar för att komma fram, vatten, luft och mat för att leva, telefoni för att kunna hålla kontakt. Sjukvård, skola och annan omsorg behövs för att hantera våra vardagliga liv. Vi är i behov av utbildning och bildning för att kunna läsa av och hantera en allt mer föränderlig omvärld. Vi behöver demokrati för att fungera tillsammans. Demokratin behöver kulturen, utan kultur är det så gott som omöjligt att upprätthålla en demokrati.

Vi och våra regionala samarbetsorganisationer Länsmuseernas samarbetsråd (LMSR) och Regional musik i Sverige (RMS) har konstaterat att kulturen ännu inte fått sin rättmätiga plats i samhällsdiskussionen. Satsningar på kultur har många goda bieffekter, effekter som öppenhet, tolerans och demokratisk utveckling. Ändå kommer de ekonomiska och personella resurser vi satsar på kultur på strykplats när vi jämför med andra viktiga samhällssatsningar. Hur kommer det sig när vi alla vet att varje satsad krona och varje satsad timme ger så mycket tillbaka till oss alla? Vi kommer därför att gemensamt verka för ett kulturlyft för hela landet.

Länsteatrarna, LMSR och RMS tror att Sverige skulle må bra av att höja ambitionsnivån för kultursektorn. För att detta ska bli verklighet vill vi skapa opinion för en statlig satsning på 1 miljard kronor till kulturen, varav 250 miljoner skulle öronmärkas för kultursamverkansmodellen. Vi tror att mer ekonomiska resurser till kultursektorn, en ännu mer konstruktiv kulturpolitisk dialog mellan nationell och regional politisk nivå samt gemensamma arenor för erfarenhetsutbyten och skapande är viktiga nycklar till demokratiska processer.

1 miljard i kronor är mycket pengar, men en liten satsning i förhållande till andra statliga satsningar. 1 miljard är mycket pengar för kultursektorn och ger en mängd möjligheter för att upprätthålla ett öppet och fritt samhällsklimat. 1 miljard är en liten insats i förhållande till de samhällsvinster som skulle genereras. Vi tror på kulturens positiva kraft och hoppas på stöd i vår fortsatta dialog kring den här frågan. Både kroppen och själen behöver sitt om vi ska utvecklas som människor och möta vår framtid tillsammans med varandra.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

 

7 mars 2016

”Särskilt svåra tider kräver särskilda insatser. Det har länge varit känt att konst och kultur har krafter, svåra att sätta fingret på och beskriva i statistiken. Det vi vet är att eget skapande och upplevelsen av konsten och kulturen ger så många mervärden och är utvecklande för individen och hela samhället.

Under 2015 ställdes hela Europa och Sverige inför stora utmaningar och de lär inte avta så länge orsakerna, krigen, pågår. Under flera år med svår oro runt om i världen har flyktingströmmar letat sig ut från oroshärdarna mot tryggare platser. Under förra året ökade strömmarna dramatiskt och vi ser alla hur motsättningar mellan nationer och individer växer fram. Den politiska retoriken har blivit hårdare och främlingsfientligheten har fått starkt fäste i hela Europa.

Parallellt med detta har de solidariska och humanitära krafterna också visat prov på vad de kan åstadkomma. Samlande rörelser mot det mörka kalla finns, men i tider av stora snabbt växande klyftor mellan människor krävs mer goda krafter och ytterligare initiativ. Där är kulturlivet en av flera viktiga nycklar som inte ska underskattas!

Ett demokratiskt samhälle behöver ständiga möten mellan människor för att främja ett öppet samhällsklimat. Dialog skapas i konsten, i samtalet, i texter, bilder och toner. Genom att mötas på olika arenor skapas insikter om och förståelse för egna och andras förutsättningar, önskningar och drömmar. I tider av särskilt stora utmaningar krävs särskilda insatser. Kanske borde resurser till konst och kultur prioriteras högre av alla nivåers politiska företrädare?

Regionala scenkonstinstitutioner har mycket att bidra med och bildar en kulturell infrastruktur över hela landet tillsammans med övriga regionala kulturinstitutoner. Scenkonsten, teatern, dansen och musiken är tillgänglig, många gånger oberoende av språkkunskaper och tidigare erfarenheter, den är gränslös och universell. Att finnas som resurs och nav i det regionala och lokala samhället är naturligt. Ni kan i Länsteatrarnas nyhetsbrev från mars månad läsa mer om hur flera av våra medlemmar möter en ny publik och samarbetar med nya aktörer t.ex. Ashtar Dans på Regionteater Väst.

Organisationen Hela Sverige ska leva sätter fingret på detta i sitt handlingsprogram:  ”Ett rikt kulturliv i bygden innebär att invånarna har en bas att bygga andra aktiviteter på. Kulturen är ett kitt som förenar, som kan skapa självförtroende och framtidstro. Det finns exempel där kulturen spelat en avgörande roll för en bygds utveckling”.

Samarbete och samverkan med andra konstformer, utövare och det lokala föreningslivet finns sedan tidigare och kan utvecklas utefter lokala önskemål och behov. Konst och kultur är i många sammanhang bryggan mellan det väldigt lokala och det globala.

Vårt samhälle kommer att utvecklas i positiv riktning tack vare alla de influenser och kompetenser som våra nya svenskar bidrar med. Om vi välkomnar flyende medmänniskor till vårt land och tar tillvara deras erfarenheter  kommer vi att stärka vår demokrati och vårt land kommer att berikas. Scenkonsten har en viktig roll att fylla och vi är beredda att bidra till denna utveckling.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

28 oktober 2015

”Vi går obönhörligen mot höst och det positiva med det är ju att teatersverige kommer igång med sina höstprogram. Våra regionala scener runt om i landet klarar av sina premiärer och de mörkare kvällarna inbjuder till besök i landets teatersalonger.

Det politiska livet har också högsäsong och budgetar arbetas fram runt om i landets kommuner, landsting och regeringen lägger sitt budgetförslag i riksdagen.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev besviken på regeringens förslag till kulturbudget! Efter det samtal vi regionala politiska företrädare hade under våren med kulturminister Alice Bah Kuhnke hade jag större förhoppningar. Jag tyckte mig höra att det fanns en förståelse för behovet av ett levande kulturliv i hela landet och att de regionala institutionerna var viktiga nav för detta.

Att de regionala institutionerna oavsett om det gäller teatrar, konserthus eller länsmuseer är viktiga för ett långsiktigt hållbart, kvalitativt kulturutbud i hela landet trodde jag att vi var eniga om. Jag trodde att kunskapen om all den mångfacetterade, professionella scenkonst som produceras på våra regionala scener var något vi delade. Det var i alla fall min bild efter vårt första möte?

När nu budgeten offentliggjordes finns många lovvärda satsningar med, men när det gäller kultursamverkansmodellen har man valt att inte ens justera upp anslaget med förväntad kostnadsökning för 2016. Detta innebär i praktiken att anslagen sänks till det regionala kulturlivet! Den samsyn jag inbillat mig fanns, var kanske bara ett önsketänkande från min och mina politiska kollegors sida?

När så Miljöpartiet presenterar sitt förslag till kulturpolitiskt dokument höll jag på att sätta kaffet i halsen. Under rubriken Kultur i hela landet finner man följande citat:

”Den kulturella infrastrukturen med nationella och regionala kulturinstitutioner samt fria grupper är en rest av en politik anpassad för ett tidigare kulturlandskap. Trots en god grundtanke är resultatet att det produceras mycket kultur i Sverige som är rätt likartad till innehåll och form och som dessutom når en liten, homogen publik. Strukturerna är stela, stödet till nya kulturformer, fria producenter och arrangörer är dåligt anpassat för vår tid och många frestas att satsa på ”säkra” kort. Dessutom hamnar den konstnärliga forskningen ofta helt utanför de konstnärliga institutionerna.”

Min fråga är nu till vår miljöpartistiska kulturminister Alice Bah Kuhnke är detta en analys du ställer dig bakom?

I så fall har vi lite att prata vidare om! Om detta är ministerns analys och syn på den regionala kulturens förmågor och kompetenser, så finns det som jag ser det ett stort behov av kunskapsinhämtning från ministerns och programförfattarnas sida!

Det sker så många olika kulturinsatser av varierande art som har vitt skilda målgrupper och deltagare. Det finns så många verksamheter som ger utrymme till nya dramatiker att skriva nya ”smala” pjäser, man satsar på dansen, musiken och nycirkusen. Fria grupper engageras att spela på våra scener för både barn och vuxna. Det sjösätts projekt med fokus på dem som är ”ovana” kulturkonsumenter, kulturen flyttar ut på nya fysiska, ibland oväntade, platser och många verksamheter sker i nära sammarbete med folkbildning, forskning och eller övriga civilsamhället.

Nu hoppas jag att det inte är ett förslag som ett regeringsparti antar i den utformning det nu presenterats, det finns skrivningar i förslaget som är bra, men vissa delar är i mina ögon en ren förolämpning mot stora delar av vårt regionala kultursverige!

Jag hoppas nu att kulturministern och kulturdepartementet tar sitt ansvar för den kulturella infrastrukturen i vårt stora avlånga land. Kulturen är och förblir ett av de viktigaste verktygen för ett öppet, inkluderande och demokratiskt samhälle.

Då krävs resurser från staten ut i regionerna och ett förtroende mellan den nationella politiska nivån och den regionala/lokala. Just i skrivande stund har jag, och många regionala politiska företrädare med mig, en brist på förtroende!

Jag vill hoppas och tro att det är en högst tillfällig känsla som kommer att komma på skam.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige

17 sept 2015

”Runt om i landet sker fantastiska saker. Goda krafter samlas, samtalar, opinionsbildar och agerar. Organisationer, enskilda, företag och institutioner kraftsamlar för att med gemensam kraft försöka mildra lidandet och underlätta flykten för de allra mest utsatta, de som flyr för sina liv, från sin tidigare trygghet, sina hem, sina vänner och sina familjer.

Man kan naturligtvis tycka att all energi bör satsas på att få slut på krigen i Syrien, i Afghanistan och på många andra platser i världen. Det är ju krigen och andra katastrofer som får människor att fly. Men vi står nu inför ett faktum, människor dör under flykt och vi kan inte blunda för de akuta behov som dessa medmänniskor har, vi kan inte vänta på freden! Klart är att få lämnar sina hem och sina rötter frivilligt och lättvindigt, man flyr när man inte har några andra val.

En gräsrotsrörelse växer nu upp runt om i Europa och Sverige. Den växer direkt från människa till människa och den rörelsen bör lyssnas till och respekteras. Runt om i Europa vädjar denna rörelses rötter om anständighet och medmänsklighet. Den vädjar till våra nationers ledare och politiker på alla nivåer att fatta beslut som ger dessa flyende medmänniskor en säker väg till frihet, en fristad och en framtid.

Jag vill varmt rekommendera er att läsa Folkets Hus och Parkers VD, Calle Nathansons text, som ni hittar i sin helhet här. Ett av många tänkvärda och fina inlägg i den nu så aktuella debatten.

Några tänkvärda rader ur ingressen; ”Kan vi kalla oss medmänniskor och på allvar hävda att vi stod upp för idén om alla människors lika värde om tjugo år? Kan medlemsländerna i EU komma överens om att öppna våra gränser och hjälpa dem som nu är i nöd? En sak är säker, framtida generationers dom kommer att vara hård om det visar sig att vi inte klarade att visa medmänsklighet och solidaritet just när det behövdes som mest”.

Många av Länsteatrarnas medlemmar bidrar med teater- och kulturverksamheter som ger mer resurser till de insamlingar som pågår. Liksom många kulturaktörer bidrar man genom att auktionera ut föreställningar, bidra till välgörenhetsgalor, konserter och shower. Fantasin för att hitta sätt att bidra till insamling av medel vet inga gränser.

Vi vet att scenkonst, musik och alla andra kulturyttringar bidrar som ett kitt i samhällsbygget. Vi vet också att konst och kultur är en hälsofaktor, att den skapar arenor för samtal och demokratiutveckling. Låt oss använda de verktyg som konsten och kulturen erbjuder för att välkomna dem som söker skydd hos oss. Låt kreativitet, empati och framtidstro växa genom möten och erfarenhetsutbyten på, bredvid och bakom scenkanten, så snart våra nya landsmän fått komma i skydd och hämta kraft för att orka bygga en ny framtid!

Nedan presenteras ett axplock på vad som görs på detta tema på våra nitton länsteatrar i höst.”

Åsa Kratz, ordförande i Länsteatrarna i Sverige


Folkteatern i Göteborg
& FOLK presenterade den 16 sept En kväll till stöd för folk på flykt tillsammans med musiker, dj’s och publik där alla intäkter från entré samt överskottet i FOLKs bar och restaurang gick oavkortat till UNHCR, FNs organ för flyktinghjälp.

Scenkonst Sörmland spelade under sommaren föreställningen Romeo och Julia i Teaterladan på Nynäs slott. Nu går föreställningen på turné i Sörmland och till Stockholm (moment:teater). I denna Romeo och Julia i regi av Pontus Stenshäll, möter en blond och rik Romeo den romska flickan Julia och följaktligen ställs frågor om härkomst, fördomar och vad oresonligt hat kan leda till.

Regionteatern Blekinge Kronoberg hade premiär på föreställningen Flickan från långt borta i regi av My Areskoug den 11 september. Föreställningen spelas för barn 3-5 år och handlar om att våga öppna dörren och släppa in den som behöver en trygg hamn. Läs recension i Expressen

Regionteater Väst spelar den Den avvikande meningen av Jens Peter Karlsson. Den avvikande meningen är klassrumsteater för högstadiet om fascismen i samtiden och vill ge högstadiepubliken verktyg att identifiera och förstå fascism.

Teater Västernorrland spelar föreställningen Kanske Frankenstein med premiär 3 oktober. Kanske Frankenstein handlar om utanförskap, hat, rasism och döden. Men också om livet och om vårt behov av kärlek.

Västerbottensteatern spelar Xenofoben, en teaterföreställning om rasism som är specialskriven för Västerbottensteatern och regisserad av Lo Kauppi med inspiration av Unghästens ensemble. Underrubriken lyder ”Välkommen om du radera dig själv!” Premiären ägde rum den 16 september.

Under sommarens föreställningar av  Ringaren av Notre Dame gjorde Västerbottensteatern en insamling till Svenska kyrkans projekt Rumänien- stöd romer som lever i utsatthet.  Hela 31.418 kr skänktes av publiken. Pengarna går till ett socialt center som drivs av franciskanermunkar i den rumänska regionen Moldova. Teatern ordnar även  en föreläsningsserie där ämnen tas upp som är aktuella i höstens program: Rasism – så funkar det med Tobias Hübinette, docent och forskare, Rasistens blick – mekanismerna bakom hatbrott  med Mattias Gardell, Bilder av Afrika – postkoloniala reflektioner med Kudzai Chimbaira, Richard Sseruwagi, och Bella Lawson.

Teater Halland: Maria Ericson, teaterchef på Teater Halland har varit drivande i tillblivelsen av boken FRED – Allmänna fredskongressen i Varberg 1915/2015 som nu har nominerats till Svenska Publishing-Priset 2015 i kategorin Print – Jubileumsböcker. Läs mer
Teater Halland och Maria Ericson är också engagerad i VARBERG CALLING for peace när hela Varberg firar att det för 100 år sedan hölls en fredskonferens i staden som gav eko i hela världen. Nästa stora evenemang är Internationellt Fredsforum Varberg, en helt ny mötesplats för utbyte av tankar, erfarenheter och kunskap om fred, som går av stapeln 23-25 oktober och som gästas av bl.a. nobelpristagare Leymah Gbowee. Se www.varberg.se/varbergcalling

Några  röster från länsteatrarna:

– De pengar som under hösten skulle ha gått till blommor och andra premiärgåvor i anslutning till våra föreställningar har vi satt in på UNHCR:s konto.
 Vi samlar in pengar till flyktinghjälp genom en Röda korset-bössa i foajén.
 Premiärföreställningen av vår julkabaré blir en recettföreställning till förmån för flyktinghjälpen och på de övriga kabaréföreställningarna kommer det att finnas 
två biljettpriser, ett lite högre där mellanskillnaden går till flyktinghjälpen.

 Iréne Kleven,
 marknadschef på Regionteatern Blekinge Kronoberg.

-Vi har insamling med Rädda barnen på nätet och med Röda Korset i bössor på teatern samt förbereder en speciell föreställning med Norrbottensteatern och dess vänner. Karin Enberg, teaterchef på Norrbottensteatern.

26 maj 2015

 ”Länsteatrarna i Sveriges viktigaste uppdrag just nu är att tillsammans med andra regionala och nationella kulturaktörer verka för en nationell bred politisk acceptans för synen på kultur som en viktig del av ett hållbart och demokratiskt samhälle. Satsning på kultur, i hela landet, för alla, ska ses som en viktig investering, lika viktig som vilken annan infrastruktur satsning som helst.

Ett fritt och vitalt kulturliv är viktigt för varje enskild människa och därmed för hela det demokratiska samhället. Från statligt håll har vi i Sverige genom årtionden byggt upp ett system där de största delarna av landet har tillgång till professionell kultur.  Med skattemedel har vi valt att satsa på något så viktigt som musik, teater, litteratur, konst, kulturarv och mängder av andra kulturformer.

Man har skapat förutsättningar för att en teaterföreställning, eller ett besök på museet, inte ska vara en unik företeelse endast förbehållet storstadsbor. Successivt har staten, gemensamt med regionerna, byggt upp kulturinstitutioner runt om i landet och samtidigt skapat och satsat på nationella aktörer som Rikskonserter, Riksutställningar och Riksteatern. Allt för att kultur är ett viktigt samhällskitt som skapar dialog, en dialog som är viktig inte bara på en plats, utan i hela landet.

Mycket av den kultur som våra barn får måste finansieras solidariskt, via vår skattsedel, annars kan vi aldrig leva upp till de högt satta kulturpolitiska målen. På nationell nivå finns tydliga medskick till den regionala politiska nivån att våra barn är den viktigaste gruppen att prioritera. Barnen behöver, trots att de själva inte har personlig köpkraft, en kontakt med professionell kultur. Det är också i mina ögon en mycket klok prioritering och framtidsinvestering.

Sverige är ett långt land där vi lever få individer på stor yta. Regionerna har vitt skilda utmaningar, vissa växer över alla breddar och andra avfolkas allt mer. Som kulturpolitiskt ansvarig i ett landsting känner jag en oro för att staten satsar kortsiktigt. Istället för att se prioritering på kultur som en långsiktig investering i demokrati och samhällsutveckling, ser man kultur som en kostnad man kan skära i när statsbudgeten ska gå ihop på sista raden. Naturligtvis finns många politiker på nationell nivå som förstår vikten av kultur, men uppenbart tar det stopp när det kommer till att även kulturverksamhet måste få ekonomiska resurser för att fungera. Att vi dessutom i två regeringars budgetar sett en vilja till omprioritering från Samverkansmodellen och regional kultur till förmån för andra kulturprojekt kommer på sikt att vara en ödesfråga.

Sedan Samverkansmodellen infördes för cirka fem år sedan upplever jag att staten skjuter ansvaret ifrån sig genom att hänvisa till reformen som sjösattes utan några ekonomiska reformmedel. Reformen ställer krav på dialog från regionernas sida gentemot kommuner, kulturskapare och civilsamhället, vilket är bra, men dialogen kräver ekonomiska och personella resurser. På sikt måste också en återkommande tät dialog mellan stat och region prioriteras, annars kommer modellen att haverera.

Ser man till fakta har anslagen till de regionala scenkonstinstitutionerna urholkats över tid. De årliga statsanslagen har inte höjts i samma takt som de årliga löne- och kostnadsökningarna vilket har ätit upp anslagen inifrån. Successivt har regionerna ökat sina anslag till den regionala scenkonsten medan statens reella anslag minskat. Alla regioner har dock inte kraften att möta upp statens reträtt, hur når vi då målet att ”alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet”?

Den dialog som hittills funnits mellan den politiska nivån nationellt och regionalt har däremot varit i princip obefintlig. Nu känner vi ett hopp i och med att en dialog politiker emellan har startats upp under de senaste åren. I april bjöd kulturminister Alice Bah Kuhnke in till sin första dialog med oss regionala företrädare och jag hoppas innerligt att det kommer fler. Jag och många med mig upplevde detta första politiska möte med nya ministern som mycket positivt. Nu hoppas vi att konstruktiva samtal på sikt ska ge ett starkare regionalt kulturliv där både stat och region tar sitt ansvar.

Om inte alla politiska nivåer, även den statliga, är beredda att satsa på det regionala kulturlivet kommer vi att få svårt att leva upp till de goda intentioner som ryms i de nationella kulturpolitiska målen. Mål som vi alla ställer upp på och som vi alla måste vara beredda att prioritera ekonomiskt för att nå.

Länsteatrarna i Sverige har mycket att arbeta vidare med, långt mycket mer än vad mitt första inlägg som ordförande kan rymma. Vi har många samtal att föra, med många aktörer, på många arenor. Jag är övertygad om att Länsteatrarna kan göra skillnad. Jag, de övriga ledamöterna i styrelsen och vår verksamhetsledare är beredda att vara de droppar som urholkar stenen. Skam den som ger sig!

Trevlig sommar och väl mött där ute i kultursverige!”

Åsa Kratz
Ordförande Länsteatrarna i Sverige

 

Thomas Ohlsson, ordförande Foto Nikolina Arcini

Thomas Ohlsson, ordförande
Foto Nikolina Arcini

25 mars 2015

”Tar staten ansvar för den regionala kulturen? Ja, kulturminister Alice Bah Kuhnke gör troligtvis det, men frågan rymmer mycket mer. Det förtjänas att säga om och om igen att kulturen och våra länsteatrar är en viktig del av den regionala infrastrukturen. Länsteatrarna är ett nav som omkring sig har många ekrar och ett hjul som omfattar nästan hela Sverige.

Vad är det som gör att människor bosätter sig på en viss plats eller varför etablerar sig företag där? Varför satsar en fastighetsägare och investerar och bygger hyresbostäder? Jo, därför att man tror på orten eller regionen. För att utveckla den behövs en hel arsenal av resurser. Kanske ett universitetssjukhus, en högskola eller universitet, ett starkt näringsliv, en aktiv idrottsförening och ett starkt och varierande kulturliv.

Vad innebär detta och vem har egentligen det övergripande ansvaret? Hur ska vi skapa tilltro till framtiden om inte våra barn har en bra och trygg skola? Vad säger utbildningsministern Gustav Fridolin?

Om vi inte får företag att etablera sig och växa sig starka vem skall då få arbete? Vad säger arbetsmarknadsministern Ylva Johansson?

Varje dag sägs det att Stockholm växer med två busslaster och resultatet blir en infrastruktur som inte klarar av trycket och en överhettad bostadsmarknad och gigantiska köer till en hyresbostad. Var kommer alla dessa ifrån? Mestadels från övriga landet. På sikt kommer det att innebära att unga välutbildade inte kommer att finnas utanför storstäderna. Vad tycker landsbygdsministern Sven-Erik Bucht?

Världen krymper och utbytet över gränserna ökar mer och mer. Det internationella och kulturen blir en viktig del för att skapa förståelse mellan länder. Vad tycker utrikesministern Margot Wallström?

Varje dag kommer ett stort antal människor till Sverige. Det flyr från livsvillkor som för många av oss är ofattbara. För att skapa en så trygg tillvaro som möjligt för dem så behövs inte bara bostäder utan även det som stärker själen. Vad tycker migrationsministern Morgan Johansson?

Staten har för budgeten 2015 valt att inte ge det ekonomiska stöd som scenkonsten behöver utan det ökade stöder kommer från kommuner, landsting och regioner. Jag är rädd att hela samverkansmodellen riskerar att gå förlorad om vi inte får en resursförstärkning. Vad säger finansminister Magdalena Andersson?

För oss som var och lyssnade på talen i Almedal 2013 så kommer vi ihåg löftet som gavs från bland annat stadsministern om en miljard mer till kulturen. Jag vill passa på och påminna om löftet. Hallå statsminister Stefan Löfven!

Det som jag här redovisat visar att de flesta departement, jag har säkert glömt något, är berörda av att vi har en stark regional infrastruktur och att vi och departementen har ett stort behov av ett utvecklat samarbete.

Länsteatrarnas nitton medlemsteatrar är tillsammans den största aktören inom den regionala scenkonsten i Sverige.Våra medlemmar har stor kunskap om villkoren för regional scenkonst och det omgivande samhället och bidrar med denna.

Länsteatrarna är beredda på och ser fram mot en inbjudan från regeringen om dialog för att hitta samsyn och samförstånd!

Det är inte lätt att säga hej då, men nu gör jag ändå det. Mina år i styrelsen varav de sista fyra som ordförande upphör i och med vårt årsmöte i april. Det har varit ett privilegium att få arbeta tillsammans med styrelsekamrater, medlemmar, samarbetspartners, olika statliga representanter och alla andra, ingen glömd.

Jag är otroligt stolt över att fått representera Länsteatrarna i Sverige och jag har med glädje fått uppleva att vi omnämns med respekt och vi är en stor del av den regionala scenkonsten.

TACK!”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige

 

29 oktober 2014

”Stödet till den regionala scenkonsten måste öka! En höjning från 2016 behövs så att vi kan fortsätta att skapa förutsättningar för själens och hjärnans infrastruktur i hela landet. Länsteatrarna ser fram emot ett möte med Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister, Gustaf Fridolin, utbildningsminister och Sven-Erik  Bucht, landsbygdsministern. Vi är beredda att bidra till en konstruktiv diskussion och överenskommelse för att stärka den professionella scenkonsten i hela landet.

Valet har ägt rum och resultatet är en ny majoritet och en ny kultur- och demokratiminister, Alice Bah Kuhnke. Länsteatrarna ser med spänning fram mot vad det innebär. Regeringen har presenterat sin budgetproposition. Någon större ökning av stödet till den regionala scenkonsten har jag inte hittat i propositionen. Under rubriken ”Regionala scenkonstinstitutioner” noterar jag som ordförande i Länsteatrarna i Sverige med förvåning att regeringen med det begreppet avser Stockholms scenkonstinstitutioner, inte den regionala scenkonsten i landet. Vi är Länsteatrarna i Sverige, den nationella organisationen för regional scenkonst. Våra nitton medlemsteatrar är tillsammans den största aktören och producenten inom den regionala scenkonsten i landet. De nationella kulturpolitiska målen och barnkonventionen är självklara utgångspunkter för den verksamhet som Sveriges länsteatrar bedriver.

Jag vill påminna om de röd-gröna partiledarnas löfte i Almedalen 2013. Om de skulle vinna valet, så var löftet att kulturen skulle få en höjning med 1 miljard kronor. Jag hoppades att det löftet skulle infrias och att hela landets medborgare skulle ta del av den utlovade ökningen redan 2015, men så blev det inte. Pengarna gick till Stockholm. Jag anser att genom en rättvis fördelning av resurserna över landet så skulle alla, oavsett vem man är, var man bor, gammal eller ung, få uppleva ännu mer professionell scenkonst.

Vikten av ett levande kulturliv utanför storstäderna kan inte underskattas för att stimulera nytänkande, attraktionskraft och skapa rum för nya tankar och perspektiv för såväl individer som samhällen.

Länsteatrarna har stor kunskap om livsvillkoren för befolkningen utanför storstadsregionerna, de lokala arrangörsleden, villkoren för kommunerna och regionerna, förutsättningarna för att spela teater för skolorna samt kunskap om spelplatser och lokaler. Länsteatrarna arbetar fram repertoaren utifrån dessa förutsättningar och vi har spetskompetens för att skapa angelägen teater av hög konstnärlig kvalitet. Våra nitton länsteatrar utgör ett kulturellt nav, med djup förankring i det omgivande samhället.

Alla barn har rätt till scenkonst. Men idag är ett barns rätt till scenkonst av god kvalité avhängigt var de bor. Det är upp till respektive kommun, skola och lärare att se till att barn får uppleva scenkonst. Långt ifrån alla barn får den möjligheten.Vår nya regering har slagit fast att man ska ta fram en nationell strategi för kultur och musikskolan. Jag föreslår att man tar fram en nationell strategi för att barn och unga får professionell scenkonst – teater, musik, dans som en återkommande självklarhet i deras uppväxt. Att visa på, att det egna skapandet och upplevelsen av professionell scenkonst intimt hänger ihop och förutsätter varandra.

En höjning från 2016 behövs så att vi kan fortsätta att skapa förutsättningar för själens och hjärnans infrastruktur i hela landet. Länsteatrarna ser fram emot ett möte med Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister,Gustaf Fridolin, utbildningsminister och Sven-Erik  Bucht, landsbygdsministern. Vi är beredda att bidra till en konstruktiv diskussion och överenskommelse för att stärka den professionella scenkonsten i hela landet.

Ha nu en riktigt bra höst.”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige

 

9 september 2014

”Supervalårets sista val närmar sig snabbt. Därför ställde jag i vårt senaste nyhetsbrev den femte juni tre frågor till våra riksdagspartier. Tanken var då att partierna skulle få god tid på sig att svara och att svaren skulle redovisas i det nyhetsbrev som ni nu läser.

Hur många svar har vi fått tror ni?

Föga förvånande noll. Vi får väl skylla på den heta sommaren eller vad kan det annars bero på? För säkerhets skull så upprepar jag frågorna och även om vi inte hinner publicera svaren så kan vi efter valperioden 2014 – 18 använda dem som facit. Blev det som den kommande regeringen lovat eller? Alltså, vi kräver faktiskt svar innan valet. Repetition sägs vara kunskapens moder så här kommer frågorna på nytt.

1. Kan ni garantera ett levande kulturliv utanför storstäderna?

 2. Kan ni garantera barn- och ungas rätt till professionell scenkonst oavsett var de bor?

 3. Kan ni garantera utvecklingen av internationellt samarbete?

Hela styrelsen för Länsteatrarna i Sverige och samtliga våra medlemmar är eniga:
Länsteatrarna står för konstnärliga demokratiska rum. Det är i de rummen vi stimulerar vår fantasi, tänjer våra gränser och ger plats för identifikation med vår egen och andras situation. Det är i den vardagen vi utvecklar demokratin och ger den innehåll.

 1. Länsteatrarna vill öka tillgängligheten för alla, vi vill nå en bredare publik och vi vill nå dem vi inte når idag.

 2. Länsteatrarna vill att alla barn i landet ska få minst två professionella scenkonstföreställningar per år och att skolor ges jämlika förutsättningar för att ta emot scenkonst för barn och unga.

 3. Länsteatrarna vill skapa de bästa förutsättningarna för scenkonstens internationalisering, vi har kunskap, nätverk och vilja att samarbeta.

Vi kräver av våra riksdagspartier ett ökat och riktat ekonomiskt stöd för att främja tillgängligheten, ge barn och unga professionell scenkonst och stärka det internationella samarbetet – det vill säga stärka utvecklingen av den regionala scenkonsten i hela landet och genom det förverkliga de nationella kulturpolitiska målen.

Lena Carlberg (c) ledamot i Länsteatrarnas styrelse säger:
”Jag skulle önska lite mer verkstad i debatten. Där både politiker och andra kulturföreträdare började prata HUR? Hur ska vi verkligen få till att alla barn och ungdomar nås av kultur. Hur ska vi få till det digitala nätverket kring kulturen? Hur ska vi få fler konstnärer i olika kulturformer att kunna leva på sitt yrke?”

Olof Walden (s) ledamot i Länsteatrarnas styrelse vill lyfta de estetiska ämnenas värde i utbildningen – på alla nivåer från förskola till universitets- och högskolenivå. I det mötet ingår det nödvändiga samspelet/samarbetet med kulturinstitutionerna. Idag kan enskilda tjänstemän och rektorer prioritera bort kulturella upplevelser för elever med motivation att de inte har tid. Det är dags att skriva in att detta skall ingå i utbildningen för elever och studenter. Även inom lärarutbildningen bör man få en stor förtrogenhet med de estetiska ämnena.

Länsteatrarna i Sverige anser att den nya regeringen bör skapa tydliga riktlinjer, uppdrag och medel som säkerställer och garanterar barns och ungas rätt att regelbundet ta del av professionell scenkonst oavsett var de bor i landet. Samt att kultur- och utbildningsdepartementen samarbetar för att demokratisera fördelningen av scenkonst.”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige


5 juni 2014

Tre frågor till partiledarna inför höstens val

”Den 14 september är det val till Riksdagen. Det är angeläget för våra medlemmar och för vår publik att få svar på följande frågor:

1. Länsteatrarna vill öka tillgängligheten för alla, vi vill nå en bredare publik och vi vill nå dem vi inte når idag.

Kan ni garantera ett levande kulturliv utanför storstäderna?

2. Länsteatrarna vill att alla barn i landet ska få minst två professionella scenkonstföreställningar per och att skolor ges jämlika förutsättningar för att ta emot scenkonst för barn och unga.

Kan ni garantera barn- och ungas rätt till professionell scenkonst oavsett var de bor?

3. Länsteatrarna vill skapa de bästa de förutsättningarna för scenkonstens internationalisering, vi har kunskap, nätverk och vilja att samarbeta.

Kan ni garantera utvecklingen av internationellt samarbete?

Sveriges länsteatrar spelar varje år mer än 6000 föreställningar på våra teatrar eller ute på turné.  Detta gör att länsteatrarna har stor kunskap om livsvillkoren för medborgarna utanför storstadsregionerna. Våra idéer, berättelser, repetitioner och föreställningar skapas i dialog med vår publik.

”Senare tids forskning har visat på betydelsen av aktivt deltagande i kulturverksamheter för hållbar utveckling. Kulturupplevelser utvecklar medborgarnas förändringsbenägenhet. Forskare har konstaterat sambanden mellan kultur-kreativitet-innovation-tillväxt och speciellt konstaterat relationen mellan kulturkluster och regional innovationskraft.”  Christer Gustafsson, Professor vid Uppsala Universitet

Länsteatrarna i Sverige för samhällets kulturella utveckling vidare och garanterar omätbara och ersättliga världen i regionerna.

Är ni beredda att öka och rikta det ekonomiska stödet för att öka tillgängligheten, ge barn och unga professionell scenkonst och stärka det internationella samarbetet – det vill säga stärka utveckling av den regionala scenkonsten i hela landet?”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige


16 april 2014

Finns Sverige på Europas kulturkarta?

”Frankrike nio, Tyskland sju, Italien och England sex, Rumänien fem, Polen och Spanien fyra, Slovakien, Grekland, Finland, Irland, Österrike och Portugal två, ytterligare sju länder med ett och till slut och sist Sverige med noll. Vad är nu detta för siffror? Resultatet efter EM i fotboll, placering i Europén Song Contest, landets storlek eller vad? Nej, siffran noll för Sverige talar om att Sverige inte har en enda ledarmot i Europeiska Unionens utskott för utbildning, kultur, flerspråkiga program och ungdom. Det är upprörande och ett tydligt tecken på hur svenska EU-parlamentariker ser på bl.a. kulturen och dess framtid. Förstår de inte vilken kraft det finns inom kulturen? Kulturen är en av de viktigaste hörnstenarna i den fortsatta samhällsutvecklingen. Kulturen ser till att vi möts utan språkbegränsningar, arbetar tillsammans och ser och respekterar varandra. Kulturen har inga gränser utan flödar fritt i värden. Kulturen är av stor vikt för den europeiska ekonomin och bidrar till att skapa tillväxt och arbete.

För att understryka detta och stärka Europas kulturella och kreativa sektor kommer under sju år Creative Europé att satsa nästa 14 miljarder SEK. Från och med 2016 kommer dessutom en lånegarantifond på över en miljard SEK att finnas. Detta till hjälp så att företagande inom de kulturella och kreativa näringarna skall få bättre tillgång till finansiering.

EU-kommissionären Androulla Vassiliou säger att ”de kulturella och kreativa sektorerna har stor potential för att skapa jobb och tillväxt i Europa. EU:s finansiering hjälper tusentals konstnärer och kulturarbetare att arbeta över gränserna och nå en publik”.

Den 25:e maj är det val till EU. Har du fråga din kandidat vad hon eller han tänker satsa på för område inom EU-politiken? Annars är det hög tid. Ta nu chansen att ställa politikerna mot väggen med en konkret fråga. Kommer du, om du blir invald, att stödja demokrati, yttrandefrihet, kreativitet, samhällsbyggande och tillväxt genom att kandidera till en post inom utskottet för utbildning, kultur, flerspråkiga program och ungdom? Jag kräver ett svar!

Nu har det hänt igen!
Rätten till yttrandefrihet finns i vår grundlag. Hur går det då med den rätten om man på olika sätt ändå försöker sätta sig över den? Teater ska ifrågasätta, berömma, oroa, kritisera och uppröra. Att politiker, styrelser och andra tar till alla medel för att på så sätt styra, förhindra och påverka är fel. Jag trodde att begreppet ”armlängds avstånd” var så vedertaget så att det inte längre skulle behövas användas igen. Tydligen inte, ännu än gång försöker beslutsfattare och andra stoppa förställningar. Jag tar inte ställning i sakfrågan, vem som har rätt eller vem som gjort vad. Jag bara konstaterar att vår värld skulle bli fattigare. Alla måste ha rätt till åsikter och rätt att uttrycka dem. Att hindra en föreställning är inte rätt sätt. Om jag inte gillar ett TV-program stänger jag av eller byter kanal, byter låt om jag inte gilla den, struntar i att läsa färdigt boken osv. Om du inte gillar föreställningen eller dess innehåll så är det din självklara rätt att lämna den eller till och med stanna hemma. Du har rätt att välja åt dig själv men inte åt andra!

Nu till en helt annan sak. Länsteatrarna i Sverige har lämnat tonåren. Vid vårt jubileums – och vårmöte i Falun firade vi tjugo år. Det skedde med ett stort anta gäster förutom våra teaterchefer och förtroendevalda. Nästan alla var där och vi inom Länsteatrarna uppskattar det mycket att så många valde att komma. Bland gästerna fanns kulturministern, nationella, regionala och lokala politiker och tjänstemän, representanter från statliga myndigheter, Svensk Scenkonst, Riksteatern och andra samarbetsparter och sist men inte minst gamla Länsteaterkämpar såsom tidigare ordförande och samordnare. Trots att vi lämnat tonåren bakom oss så är det precis som i livet, våra utmaningar är fortfarande det samma som tidigare och det krävs fortsatt hårt arbete för att vi på ett förtroendefullt sätt kan driva våra medlemmars intressen.

Tills slut ett stort tack till Dalateatern och övriga som på ett utmärkt sätt såg till att vår jubileumsfest blev så lyckad.

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige


25 februari 2014

Jubileum och tillgänglighet

”Vi har ett mycket spännande år framför oss med två val som kommer att bestämma inte minst inriktningen på kulturpolitiken. 2014 är dessutom ett jubileumsår för Länsteatrarna. Det är i år 20 år sedan vår organisation bildades.1994 omvandlades ett löst nätverket för styrelseordföranden till Länsteatrarnas samarbetsråd. Drivande i starten var Erling Alriksson (c) Bohusläns Teater, vår första ordförande, men även Ann Beskow (s) Dalateatern och Rune Lindgren (m) Regionteater Blekinge Kronoberg.Trots att det är 20 år sedan så var frågorna som behandlades ungefär samma som vi hanterar i dag, ekonomi, tillgänglighet, m.m. 1994 var det en politisk organisation och styrelsen bestod bara av förtroendevalda. Under dessa år har utvecklingen verkligen gått framåt. När vi skriver 2014 så är vi 19 medlemmar från Kiruna i norr till Växjö i söder. Styrkan i organisationen är våra olikheter och regionala förutsättningar. Det gör vår regionala kompetens unik.  Vår styrelse består av både politiker och tjänstemän. Vi har bytt namn till Länsteatrarna i Sverige och har i dag en anställd verksamhetsledare. Genom den satsning som våra medlemmar gjort så är vi i dag en mycket viktig del i scenkonstsverige. Våra medlemmars intressen bevakar vi ständigt genom att vara representerade i många sammanhang. Vår största uppgift är att delta i och påverka våra medlemmars framtid.  Vi finns därför under politikerveckan i Almedalen, vi är medlemmar i flera viktiga organisationer, har en dialog med kulturdepartementet, Kulturrådet och riksdagens kulturutskott och vi samarbetar med SKL:s kulturberedning.

Varje år gör vi en stor satsning på två medlemsmöten, höst och vårmötena. Vår uppgift är att genom omvärdsspaning ta reda på vilka behov våra medlemmar har av utbildning och då omvärlden förändras snabbt även diskutera viktiga frågor. På vårmötet är frågan om tillgänglighet i fokus. Länsteatrarnas bestämda uppfattning är att den professionella scenkonsten ska vara tillgänglig för alla i Sverige, var man än bor och vem man än är. Att det även utanför storstäder och centralorter ska vara möjligt att ta del teater – både för barn och vuxna.

Vi kommer att fira vårt jubileum i Falun med Dalateatern som värdar och ser fram mot en trevlig gemenskap.  Till festen välkomnar vi alla inbjudna, ingen nämnd men heller inger glömd. Välkomna på 20-årsfest!”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige

17 september 2013

”Samverka, smaka på ordet! För mig innebär det att vi gör något bra tillsammans och att alla vinner på det.  I kulturplanerna nämns ordet samverka hela tiden, med rätta. Jag anser att vi måste samverka. Ensam är inte stark.  Vi lever i en kulturvärld där våra resurser tyvärr bara minskar och hoten mot våra medlemmars verksamheter hela tiden är närvarande. Vi skall stå starka och fortsätta arbetet med vår vision ” Länsteatrarna är en stark nationell kulturpolitisk aktör för den professionella scenkonsten i hela landet” och därför fortsätter vi att leta och hitta samverkan och samverkanspartners.

Vi söker och prövar ständigt att hitta partners att samverka med. Sedan förra året är vi medlemmar i Svensk Scenkonst och Kultur och Näringsliv. Vi har ett mångårigt samarbete med Riksteatern som vi vill utveckla vidare.

Ett annat exempel är att Länsteatrarna som organisation under Almedalsveckan samverkade med systerorganisationerna Länsmusikens samarbetsråd och Länsmuseernas samarbetsråd. Tillsammans blir vi ännu starkare.  Den här samverkansgruppens medlemmar har en publik på cirka fem miljoner personer per år varav en miljon är barn och unga. Det är därmed fler kulturbesök än den publik som går på fotboll och ishockey och övrig elitidrott. Vi arrangerade ett av de mest välbesökta seminarierna i Almedalen och jag vill för att tala teaterspråk påstå att det var ”lapp på luckan”.
Vårt samarbete fortsätter i höst med ett besök hos kulturministern och SKL:s kulturberedning.  Där kommer vi gemensamt att lyfta den kulturella infrastrukturens stora betydelse. Vårt krav är att staten tar ansvar för en långsiktig strategi för finansieringen.

På nationell nivå undertecknade jag och Radioteaterns chef, Stina Oscarsson, en avsiktsförklaring om utökat samarbete. Det har resulterat i att våra medlemmar under året funnits på samma scen och tillsammans med Radioteatern gjort ett stort antal föreställningar i Världhistorieserien på Radioteatern på Sveriges Radio P1. Jag väntar med spänning efter varje sändning på att få veta vilken av våra medlemmar som har medverkat den här dagen. Till min glädje har våra medlemmars insatser tillsammans med Augustin Erba och hans team från Radioteatern resulterat i att Världshistorien har blivit nominerade till Prix Europa, i kategorin fiction/serier.

Genom våra möten med teaterkollegor i Finland i plattformen” Scen utan gränser” hoppas jag att vi skall få ett regelbundet utbyte av föreställningar, och även annat som vi har nytta av, exempelvis teknikutveckling.

Våra medlemmar samverkar i dag på alla nivåer, internationellt, nationellt och lokalt.  Läs mer om samverkan i detta nyhetsbrev och på vår hemsida www.lansteatrarna.se

Som ordförande för Länsteatrarna i Sverige ser jag vikten av samverkan. Genom att samverka på alla nivåer och var öppen för nya samverkansformer kommer vi och våra medlemmar fortsätta att stå för den regionala scenkonstens utveckling. Vi kommer därmed även i framtiden att vara den största aktören inom scenkonstområdet i landet.”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige

16 april 2013

”-Länsteatrarna står inför stora utmaningar, regional utveckling, en ny statlig kulturpolitik, samverkansmodellen, ett allt tuffare ekonomiskt klimat. Utveckling och utmaningar för både styrelser och teaterchefer. För att svara upp mot detta har Länsteatrarnas styrelse arbetat för att stärka vår gemensamma organisation. Genom en ny vision och tre tydligt uppsatta mål, en kommunikationsstrategi och kommunikationsplan har vi för avsikt att bli mer strategiska.
Styrelsens fokus under 2012 har varit vår interna utveckling och det har styrt mycket av årets arbetsinsats. Därför är med stor glädje som jag konstaterar att vi på extra årsmötet fick ett enhälligt ja och klartecken från våra medlemmar att fortsätta vårt arbete att möta framtidens utmaningar. Jag är fullt på det klara med att alla medlemmar har en tuff ekonomisk situation och därför är det ett uttryck för stark solidaritet hos Länsteatrarnas medlemmar när vi nu gör en stor ekonomiskt satsning. Nu gäller det att vi tillsammans har ett engagemang och att vi är delaktiga i det fortsatta arbetet. Alla behövs för att nå framgång och det är en utmaning.
På Länsteatrarnas vår- och höstmöten får vi en värdefull inblick i hur våra medlemmars vardag ser ut och hur man utifrån sina olika ekonomiska och praktiska förutsättningar löser sina uppdrag. Det är det jag kallar omvärldsanalys och det är värdefullt för oss och vi uppskattar det alla. Vi utvecklar både dialogen och höjer vår kompetens. Ett stort tack till våra värdteatrar för det stora arbete ni lägger ner på arrangemangen.
Länsteatrarna finns idag på de flesta inbjudningslistor och det ger oss möjligheter att påverka utvecklingen. Jag är stolt över att företräda en så framgångsrik och viktig organisation. Tillsammans närmar vi oss visionen:
Länsteatrarna är en stark kulturpolitisk aktör för den professionella scenkonsten i hela landet.
Till slut ett stort tack till kommunikationsgruppen, föredragshållare, gäster, alla andra som bidragit under året och inte minst till er – våra medlemmar. TACK!!”

Thomas Ohlsson
Ordförande Länsteatrarna i Sverige

Nedladdningsbara dokument: Verksamhetsberättelser 2005 – 2013

 

Länsteatrarnas höstmöte 20-22 november 2017 på Örebro länsteater

20 - 22 november 2017 är det dags för medlemsmöte för medlemsteatrarnas styrelseordförande, vice ordförande, VD, teaterchefer och och konstnärliga ledare. Värdar är Örebro länsteater och Länsteatrarna i Sverige. Välkommen!


Jag vill se föreställningen Klassfesten 20 november

Jag vill vara med på panelsamtal med Kulturutskottet 20 november

Jag vill äta middag 20 november

Jag vill äta lunch 21 november

Jag vill vara med på medlemsmötet 21 november

Jag vill se föreställningen Jag är min egen fru

Jag vill äta middag 21 november

Jag vill vara med på workshop ”inför valet 2018” 22 november

Jag vill äta lunch 22 november

Jag vill se föreställningen Tummelisa 22 november



Jag godkänner att denna anmälan är bindande. Avanmälan sker senast den 13/11.