Monica Wilderoth, som är ny konstnärlig teaterchef på Byteatern Kalmar Länsteater sedan augusti i år, har skrivit en krönika om teatern, ordet, modet och demokratin:

”Jag sitter vid mitt skrivbord och läser igenom teaterns likabehandlingsplan.
Den innehåller många fina ord.
Jag läser teaterns dokument om mötesstrukturer som tagits fram, hur vi ska behandla varandra.
Det står: ”Vi talar med varandra inte om varandra.
Det står: ”Vi lyssnar på varandra”.
Inför mötet med Regionen läser jag igenom Barnkonventionens artiklar för att se om och hur vi efterlever barns rättigheter till kultur, konst, möjligheten att tänka fria tankar.
Så många bra ord.

Vi talar om teaterns representation, bemötandet, arbetet med intima scener, att nå ut, göra skillnad, påverka, skapa en teater för alla, hela länets teater, ”detta är ER teater”. Vi ska ha bredd, djup, höjd och längd, vi ska inte utelämna någon, vara till för alla men ändå vara ”smala” och modiga, skapa ”nydanande scenkonst”, vara en överskridande, fullsatt, tillgänglig, underhållande, inkluderande, mångfaldig, utvecklande, bildande ”all inklusive extra allt supermegasdubblecheeseultrananomegastar”!

Jag har varit här förut. Många gånger. Med dessa ord.

Och jag har sett hur orden blir till meningar som sätts i pärmar och förvaras längst in i hyllor för efterträdare att eventuellt plocka fram.
Just nu är det jag som sitter här, längst in i hyllan, med en pärm om vikten av en god arbetsmiljö, samverkan, konflikthantering, hur all form av diskriminering, trakasserier, och mobbing är oacceptabelt.

Det är så fina ord.

Jag har sett bitterheten hos dom som inte fått orden att bli verklighet. Som varit tvungna att bevittna deras bortgång bland meningar som ”det går inte”, ”så kan vi inte göra”, ”det där provade vi för trettio år sedan och det funkade inte”, vi brukar inte göra så på den här teatern”.

Jag har sett den bitterheten för jag har själv varit i den.

Jag har själv velat ge upp och skita i allt. Jag har tänkt, det spelar ingen roll, alla dessa ord och meningar spelar ingen någon roll. Jag har velat tystna. Många gånger. Så många gånger.

När saker och ting blir riktigt viktiga så slutar min mamma att svära. I vanliga gräl och konflikter med människor eller köksluckor kastar hon ur sig oerhörda olämpligheter, men när konflikten når en annan nivå, en mer seriös, på ett sätt opersonlig eller rättare sagt; när sakfrågan blir större än henne själv slutar hon med svordomarna och hemfaller till ett enda uttryck:

”Det anstår sig inte”.

När hon säger detta vet man att det är allvar. När hon säger så, vet man att hon förbereder sig för att ställa sig upp på Hem och Skola-mötet i aulan och TA TILL ORDA. Och då får svordomarna stanna hemma bland köksluckor och annat otyg.
När hon levlar upp till det uttrycket väljer hon att bli aktiv, hon ställer sig upp och FÖR SIN TALAN. Och inte då i första hand för sin egen skull. Hon talar om det som rör henne inne i märgen. Om rättvisan hon så starkt tror på. Om övertygelsen om att alla ungar, och det ska ni män som kommit hit ikväll, i era viktiga kostymer och fina slipsar veta, är allas barn och DET ANSTÅR SIG INTE att göra åtskillnad på dom, på oss, på oss alla!

Och jag har kommit på att världen härmar min mammas uppförande.

För när det blir riktigt på allvar.
När vi människor måste göra något på riktigt.
När vi inte kommer längre med vapen.
När vi måste förändra.
Då gör vi det mest verkningsfulla vi vet.
Vi lägger ner svordomarna, vapnen och stänger köksluckorna och sätter oss ner i världssamfund, kring runda bord, i konferenslokaler, aulor, i fackförbund och föreningar, runt vardagsrumsbord och samtalar.
Vi börjar lyssna.
Vi talar med varandra.
Vi börjar förhandla.
Vi uppbådar tålamod och vill lösning.
Vi slutar att känna oss kränkta och missuppfattade, bortser från förutfattade meningar och väljer att släppa oförrätter. Vi väljer att släppa oförrätterna.
Vi frågar: Vad tror vi på och hur kommer vi dit?
Vi frågar: Demokratin, hur kan vi försvara och utveckla den?
Vi frågar: Hur många är för det här, räck upp en hand?

Och sedan skriver vi ner det vi har röstat fram och enats kring, på papper, i stadgar, i visioner, i artiklar, i likabehandlingsplaner, i bemötandekoder, i mötesstrukturer. Och sedan.
Sätter vi pappren i pärmarna.

Som ett bevis på att vi har gjort någonting.
Att vi har nått en överenskommelse.
Som ett bevis på att vi tror på något som är större än oss själva, som bevis på att en gång satte jag mig ner vid ett viktigt bord och valde verklig förändring framför min egen lättkränkthet. Och pärmarna blir en konkret påminnelse om att många många har gått före oss.
Och också velat förändring.
Och att vi kan öppna pärmarna och ta vid där de slutade.

Vi kan hämta lugn i att verklig förändring tar tid, att orden är ord av en anledning, att de är verksamma inte våldsamma, att de är begrundande inte begravande, att de tillför klokhet inte dårskap och om vi vårdar dom blir dom den handling som leder till förändringen vi kommit överens om.

Det är det orden är till för.
Det är därför vi tar till när dom och inte våld när det verkligen gäller.

I skarpt läge är det våra överenskommelser, våra kontrakt, våra avtal, vårt uppdrag som utgör grunden till hur vi beter oss mot varandra och vilken, i det här fallet, teater vi puttar ut till invånarna.
När vi låter orden bli handlingar är det det arv vi lämnar efter oss till våra barn.

Och de är att ta på allvar, de orden, orden, orden som beskriver hur vi väljer att samarbeta, utvecklas, inkludera, förlåta, hur vi ord efter ord strävar efter en teater som inte utelämnar någon, är till för alla men ändå vågar vara ”smal” och modig, skapa ”nydanande scenkonst”, vara en överskridande, fullsatt, tillgänglig, underhållande, inkluderande, mångfaldig, utvecklande, bildande ”all inklusive extra allt supermegasdubblecheeseultrananomegastar”!

Så låt oss fortsätta fylla pärmarna.

Något annat anstår sig inte.”

Monica Wilderoth, konstnärlig teaterchef Byteatern Kalmar Länsteater

Läs mer om Byteatern Kalmar Länsteater under rubriken Fokus på – här.

Boka din plats på Länsteatrarnas höstmöte 2021

Länsteatrarna och Byteatern Kalmar Länsteater bjuder in till höstmöte den 10-12 november 2021. Temat är Barn och ungas rätt till scenkonst. Utöver det kommer vi ta upp aktuella frågor kring länsteatrarnas situation för att tillsammans lära oss och utvecklas som förening samt enskilda individer i våra respektive teatrar. Det kommer att hållas medlemsmöte där vi beslutar om kommande års verksamhet och budget och självklart blir det också tid för enskilda samt gemensamma överläggningar. Som vanligt kommer vi få ta del av fantastisk scenkonst.
Varmt välkommen!


Jag vill äta middag 10 november

Jag vill äta lunch 11 november

Jag vill äta middag 11 november

Jag vill äta lunch 12 november



Jag godkänner att denna anmälan är bindande.