Debattartikel från Länsteatrarna i Sverige 2018-08-22:
Har armens längd en betydelse?

På sikt ser vi en risk i det politiska klimat som finns idag att politiska partier går in och styr konsten och samhällsdialogen. Skräckexempel på detta är länder som bland andra Polen och Ungern där man förbjuder och förändrar konstnärligt innehåll, avsätter tjänstemän och där man skrämmer till tystnad genom propaganda, hot och hat.

Politik är att vilja, men också att ta ansvar för prioriteringar och för att sätta ramar för det som görs finansierat med våra gemensamma skattemedel. Vi förstår att det också måste finnas en politisk styrning av kulturen, men var går gränsen? Sätter man ramar eller styr man det konstnärliga uttrycket?

Vi menar att man inom så väl det fria kulturlivet som våra regionala institutioner måste stå fri från politiskt inflytande över det konstnärliga. Politikens uppgift bör vara att verka för möjliggörande av konstnärligt utövande i hela landet, att tillgängliggöra kulturen och sätta generella mål där till exempelvikten av mångfald, jämlikhet, och breddade målgrupper hör till.

Det är ytterst sällan en sjukvårdspolitiker talar om för kirurgen hur hen ska lägga snittet, så varför skulle en kulturpolitiker bestämma vilka pjäser som ska sättas upp?

Politiken behöver tillämpa en tydligare tillitsstyrning och ha förtroende för att institutionerna själva arbetar med adekvata områden, utan detaljstyrning, hur kan annars konsten få leva fritt och utvecklas?

Offentligt finansierad konst och kultur ska i sin tur belysa samhällsfenomen och spegla sin samtid. Vilka frågor kommer faktiskt få lyftas fram i förlängningen? Vi ser med oro på hur en detaljstyrning av medel kan komma att begränsa den konstnärliga friheten och det öppna demokratiska samtalet.

Den fria konsten kan skapa känslor som man från början inte var beredd på. Känslor som ilska, sorg, glädje och förvåning. Detta får inte hindras, man kan inte alltid stryka medhårs och vara bekväm! Istället måste vi tillåta att teatern och scenrummet används som ett demokratiskt verktyg där man kan våga ifrågasätta, tillåtas vara ett sätt att motverka åsiktsbubblor och falska påståenden.

Politiken behöver kunna få styra vad det gäller generella mål och visioner, men ska hålla fingrarna i styr när det kommer till hur det konstnärliga innehållet formas. Risken finns annars att det enda som kommer tillåtas spelas på våra teatrar runt om i landet är glättiga musikaler och intetsägande monologer som hyllar en desillusionerad bild av svenskhet. Politiker ska skapa förutsättningar och tillgängliggöra konsten inte sätta repertoaren eller begränsa det konstnärliga uttrycket.

Uttrycket ”armslängds avstånd” används ofta i de politiska samtalen och debatterna, men man måste också fråga sig vad uttrycket innebär i praktiken.

Så, hur lång är egentligen en arm?

Styrelsen för Länsteatrarna i Sverige

Åsa Kratz, ordförande (s)

Lena Carlbom, vice ordförande (c)

Lennart Thörnlund, ledamot (s)

Olof Walldén, ledamot (s)

Yvonne Rock, ledamot

Daniel Rylander, teaterchef Byteatern Kalmar Länsteater

Lena Engqvist-Forslund, teaterchef Teater Västernorrland

Lisa Hugoson, teaterchef Dalateatern

Thomas Sundström, teaterchef Länsteatern på Gotland

Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 22 augusti 2018

Bilden ovan: Dalateatern sätter hösten 2018 upp Tredje rikets fruktan och elände som Bertolt Brecht skrev 1937 från sin exil i Danmark. Denna musikkabarét handlar om Brechts hemland Tyskland och vad som händer när rädsla, misstro och förräderi som tränger in i alla samhällsskikt och skapar ett förgiftat vardagsklimat. Premiär den 8 september. Foto Per Eriksson.