Regionteater Väst har tillsammans med elever undersökt dramatiken, poesin och magin i vardagen – i skolan. I Skolprojektet används själva skolan som bränsle och inspiration för tre föreställningar, en för lågstadiet, en för mellanstadiet och en för högstadiet. Vi har frågat regissörerna Johan Paus, Peter Elmers och Lisen Rosell om vad, varför och hur!
– Vi drogs till de där dörrarna på skolor som alltid står stängda, säger Johan Paus, som tillsammans med ensemblen har skapat Slicka dina sår för högstadiet.
Regionteater Väst är Sveriges största turnerande scenkonstinstitution för barn och unga och ägs till 91 procent av Västra Götalandsregionen. Verksamheten utgår från två hus, ett för dans i Borås och ett för teater i Uddevalla, och möter varje år över 30 000 personer genom föreställningar och andra aktiviteter. Normalt producerar man föreställningar som spelas i klassrum eller på större scener, men i samband med Skolprojektet testar teatern ett annat koncept, nämligen att göra vandringsföreställningar där publiken går runt med skådespelarna till olika platser på skolan under föreställningens gång. Det är ett utforskande scenkonstprojekt där Regionteater Väst under ett helt år arbetar med skolan som både spelplats och tema
– Det är väldigt spännande, men ställer också helt andra krav. Vi behöver förhålla oss både till att lokalerna ser olika ut på olika skolor och till andra elever som bara råkar vara där vi spelar föreställning. Samtidigt kan vi förhoppningsvis ge publiken ett nytt perspektiv på sin skola och deras egen plats i den, säger Peter Elmers, konstnärlig chef teater på Regionteater Väst.
Nu går projektet mot sitt slut och i september är det urpremiär för tre teaterföreställningar som vill ge eleverna en ny upplevelse av den egna skolan. Föreställningarna baseras inte på ett skrivet manus utan arbetas till stor del fram genom improvisationer och övningar. Tre regissörer har arbetat i undersökande processer med team från teatern och i tät dialog med elever, för att skapa föreställningar speciellt utformade att spelas i skolmiljö.
– Alla har en relation till skolan, alla har minnen och känslor inför sin egen tid i skolan. Här vill vi ta med oss allt det in i arbetet med föreställningarna, och låta våra egna minnen och upplevelser möta den verklighet vi ser i skolan i dag, säger Peter Elmers.
”Vi drogs till de där dörrarna på skolor som alltid står stängda”
Slicka dina sår. Regionteter Väst. Foto: Daniel Andersson.
Johan Paus regisserar Slicka dina sår som spelas för högstadiet. Föreställningen är skapad i samarbete med koreografen Ossi Niskala och skådespelarna Rebecca Hayman, Nawar Hermez och Jenny Nilsson.
Tre mystiska gestalter rör sig på skolan och omvandlar den. Deras huvuden är fångade i skåp och de öppnar dörrar som eleverna aldrig får öppna. De skiftar roller och berättelser, blandar fiktion och dokumentär.
Hej Johan! Berätta lite om föreställningen Slicka dina sår – vad kan vi förvänta oss?
― Slicka dina sår är en föreställning som borrat sig in i skolbyggnaden, bakom tunga dörrar och ner i skitiga källarlokaler. Den handlar om tre gestalter som fastnat, både i sig själva och i skolan. De har låst in sig och aldrig lämnat, årtionden har gått. Där nere kommer de inte ur sina misslyckanden, och varje försök att ta sig ut gräver dem bara djupare. Föreställningen närmar sig den klaustrofobiska känslan av att vara tonåring och försöka bli till som människa. Den handlar om att brottas med både sina egna förväntningar och de som andra lägger på en. Om att fastna i en bild av sig själv. Frågan är: kan man någonsin befrias från berättelsen om sig själv, och i så fall hur?
Vad inspirerade er till att skapa föreställningen Slicka dina sår?
― Vi drogs till de där dörrarna på skolor som alltid står stängda, dit man inte får gå. Rum som blir mytiska, källaren där någon sägs ha låst in sig för femton år sedan. Samtidigt konfronterades vi med överväldigande statistik om unga människor som lämnar högstadiet utan gymnasiebehörighet. Ungdomar som skjuts ut ur samhället, som inte tillåts fortsätta. Vilka är de som ”misslyckas”? Och är det verkligen deras eget misslyckande som är det centrala?
Hur har ni anpassat föreställningen efter formatet ”Vandringsföreställning”?
― Föreställningen är inte anpassad till ett vandringsformat, den är skapad ur det. I den form den fått skulle den inte kunna spelas på något annat sätt. Själva skolbyggnaden är en medspelare, eftersom gestalterna fastnat just i den skola där vi spelar den dagen. Varje föreställning blir därför unik och präglad av just den platsen.
Ni kommer att arbeta med en slags hörlursteknik – kan du berätta mer om det?
― Publiken bär hörlurar dit allt ljud skickas, och ensemblen har myggor som fångar upp även den minsta viskning. Våra tekniker rör sig med utrustning som skapar en ljudmässigt omslutande upplevelse. Det gör det möjligt att skapa intimitet på offentliga platser, där människor som rör sig i skolmiljön men inte tillhör publiken plötsligt blir statister och scenografi. Hörlurarna möjliggör en närhet och ett stort, nästan filmiskt, uttryck med musik och ljud som driver föreställningen framåt. Samtidigt har detta varit ett experiment: kan man skapa koncentration i offentliga miljöer och spela teater där? Överraskande nog fungerar det mycket väl.
Se en film om Slicka dina sår här.
”Jag önskar att vår publik kommer att se sin skola på ett lite annat sätt”
Mors lilla Olle till skolan gick. Regionteater Väst. Foto: Daniel Andersson.
Peter Elmers är konstnärlig chef teater på Regionteater Väst och regisserar Mors lilla Olle till skolan gick, som ingår i Skolprojektet och riktar sig till elever i mellanstadiet. Föreställningen är skapad tillsammans med musikern Ellen Olaison, och skådespelarna Ellen Lion Siöö och Peter Lorentzon.
Olle ska börja som ny elev på skolan och det är den före detta läraren Ellas uppgift att installera honom i klassen. Problemet är bara att den galonklädda gestalten som står där, ensam ute på skolgården, inte är en vanlig pojke. Han är 53 år gammal. Mors lilla Olle till skolan gick är en historia om att vända tillbaka för att rätta till det som gick fel, för att hämta det som lämnades kvar eller minnas det som glömdes bort.
Hej Peter! Kan man beskriva Mors lilla Olle till skolan gick som en tidsresa bakåt i tiden?
― Det är både en tidsresa i minnen för att klara ut det outklarade och samtidigt ett relationsdrama i nutiden. Karaktärerna behöver mötas både i nuet och i det förflutna för att förstå sig själva och komma vidare.
Vilka är frågeställningarna som ni tar upp?
― En frågeställning har varit: Varför skulle en vuxen person skulle vilja börja om mellanstadiet? En annan som vi lyfter är: Vad tar vi med oss när vi lämnar skolan? Vad lämnar vi kvar?
― Tematiskt rör vi oss kring ensamhet, trauman och hemligheter.
Kan du berätta lite om hur ni arbetade med föreställningen?
― Då vi snabbt hittade föreställningens karaktärer så har vi kunnat improvisera väldigt mycket utifrån dem. Vilken deras relation var, vilka gemensamma minnen de har och vad det var som hände den där allra sista kvällen. Vi visste också att platser skulle bli viktiga. Vår repsal har varit fylld av imaginära platser från skolan som vi har kunnat återbesöka under vårt sökande.
Hur har ni anpassat föreställningen efter formatet ”Vandringsföreställning”?
― Formatet är en grund och förutsättning till hur vi har jobbat. En utmaning har varit just förflyttningar och hur vi kan göra publiken både trygga i verket och känna stor lust att vandra med oss genom historien. En annan har varit att ge en känsla av det hände precis här trots att varje skola vi spelar på ser olika ut.
Vad önskar du att er publik skall ta med sig efter att ha upplevt Mors lilla Olle till skolan gick?
― Jag önskar att vår publik kommer att se sin skola på ett lite annat sätt. Att ge tankeställare kring den tid de lever i: Kanske blir den här tiden viktig för mig i framtiden? Kanske påverkar mina handlingar framtiden för någon annan?
Se en film om Mors lilla Olle till skolan gick här!
”I föreställningen bjuder vi in barnen till frågor om kunskap”
Allt jag kan. Regionteater Väst. Foto: Daniel Andersson.
Lisen Rosell regisserar Allt jag kan, som skapas i samarbete med kostymdesignern Amanda Hedman Hägerström och skådespelarna Michael Engberg, Astrid Gislason och Liv Hargne Granath.
Tre vuxna har hittat till skolan denna dag. Vuxna vet väl allt man måste kunna här i livet? Men är det något som de missar? För vad gör man när ens lärare egentligen är ett monster som käkar gångertabellen till frukost? Kan man få slippa rasten och berätta för klassen om vulkaner istället? Och varför hörs det snyftningar från lådan med kvarglömda kläder?
Hej Lisen! Berätta lite mer om föreställningen Allt jag kan – vad handlar den om?
― Allt jag kan är en poetisk, lekfull och sårbar föreställning om kunskap, skola, skam och stolthet. Med fantasin som motstånd undersöks vad det egentligen är att ”kunna saker”? Föreställningen kretsar kring den kunskap som inte bara handlar om rätt svar, utan också om lek, vänskap, att kunna trösta och allt det där som inte står i skolböckerna.
― Från början möter publiken tre vuxna varelser som tagit sig in i barnens värld och utforskar och gestaltar skolan med dess prov, raster, prestation och kompisar. Vuxenvärlden och barnens verklighet flätas samman, och vi försöker rymma både skratt och allvar – från multiplikationstabeller och styrräntor till att smyga in i personalrummet och äta upp lärarnas kakor, från oron över borttappade byxor till glädjen i ett vulkanutbrott och känslan av att inte duga.
Vad är det ni undersöker tillsammans med barnen i föreställningen?
― I föreställningen bjuder vi in barnen till frågor om kunskap. Det är tydligt att de själva bär på mängder av erfarenheter som sällan ryms i skolans ramar. Vi utforskar genom gestaltning tre olika perspektiv: det lärande som sker i klassrummet, den sociala kunskap som formas i samspelet på rasterna, och den kunskap som barnen bär med sig hemifrån – präglad av familjens vardag, villkor och drömmar.
Hur har ni anpassat föreställningen efter formatet ”Vandringsföreställning”?
― Premissen för arbetet har varit att verkligen använda skolan som spelplats och utforska vilka möjligheter som finns utanför det traditionella klassrummet. Detta öppnade för både fantasifulla lösningar och praktiska utmaningar. Vi var tidigt medvetna om att andra elever skulle röra sig i korridorerna, och för att både skydda föreställningens hemligheter inför nästa publikgrupp och skapa en känsla av gemenskap i den klass som deltog, utvecklade vi idén att låta eleverna vandra under ett stort, tunt tygstycke. På så sätt blir även förflyttningarna en del av upplevelsen.
― Eftersom vi spelar två föreställningar samma dag på samma skola behövde vi också tänka strategiskt kring överraskningar. De stora skulpturkostymer, till exempel, som markerar upplösningen av föreställningen får därför endast användas i ett avskilt rum, utan insyn från andra än den publikklass som just då deltar.
Det är spännande och fantasieggande kostymer i föreställningen – kan du berätta lite mer om dem?
― Det är skulpturala kostymer som är byggda av föremål som finns i skolmiljön som vi upptäckte under förarbetet. Vi slogs av alla kvarglömda och borttappade kläder, papper, pennor och skolböcker, rastleksaker – bollar och rockringar. Detta ville vi arbeta med. Dessa föremål kom att, förutom omvandlas till slutkostym, även inspirera till tre huvudspår som utgör föreställningen:
Kunskap i klassrummet – prestation, prov och rädslan för att misslyckas. Denna kostym är skapad av ihopknölade matteprov, suddgummin, pennor och läroböcker. I en scen följer vi barnet som gör sitt första matteprov.
Kunskapen om det sociala – denna kostym är skapad av rastleksaker, bollar, koner och hopprep. Den symboliserar frågor om att hitta sin plats bland kompisarna. I en scen i föreställningen så misslyckas ett barn med att komma med i rastlekarna och längtar istället tillbaka in i klassrummets trygghet med sina strukturer och regler.
Kunskapen vi bär med oss hemifrån – föräldrars situation, förväntningar och oron att inte passa in. Den kostymen består av borttappade stövlar, vantar, nycklar och galonbyxor. I en scen kretsar berättelsen om ett barn som blir retad i skolan för att ha fel byxor på sig, vilket göra att hon inte kan koncentrera sig på lektionen – tanken fastnar bara vid hur hon ska göra sig av med byxorna utan att såra sin mamma.
Se en film om Allt jag kan här!