En lyrikbok om Norrbottens inland. Och en parad av norrbottniska hitlåtar. Det var grunden till föreställningen Marken, en poetisk krogshow om livet i Norrbotten, som bygger på en bok av David Väyrynens och som just nu gör succé på Norrbottensteatern.

– Jag tyckte det kändes naturligt att para dikter och lyriska betraktelser av Norrbotten med samtida sånger om Norrbotten, så det är flera röster som beskriver länet på olika sätt, säger Rasmus Lindberg, regissör.

Egentligen började det hela i en postbil för femton år sedan. David Väyrynen körde post mellan Ruutti och Norsivaara i Gällivare kommun, och kläckte idén om att skriva en konceptuell diktsamling om laestadianismen.
– Då hade jag lärt mig ganska mycket om laestadianismen och tänkte på hur pass viktig den är för vår kultur. Oavsett om man är en bekännande kristen eller fullständigt ointresserad.

Men idén om det stramt konceptuella fick ge vika för en friare form, mer inspirerad av hans egna hemtrakter och Killinggängets humor. Och, efter åren på Skurups skrivarlinje, kunskaper om hur poesi också kan se ut.
– Jag imiterade äldre tanter och gubbar från min barndom och deras särskilda form av svenska och tänkte jag skulle skriva ner det. Och så skrev jag ner det, ordagrant. Och när jag pratade och sedan skrev, märkte jag att berättelserna kom. Det var mycket lättare att skriva Marken när jag använde mig av det språk vi själva bär på, säger David.

Debutboken från 2017 fick namnet Marken, och rymmer en blandning av texter, inspirerade av allt från jubileumstexter och insändare i tidningar, till så kallade found poems och förböner under begravningar.
– Jag satt på en begravning i Gällivare och tänkte på den sjungna förbönen som prästen alltid håller. Då transkriberade jag den, skrev ner ordagrant hur den ska se ut i kyrkan, och skrev om den och valde att kalla den ”Sjungen bön vid Eliassons matbord” istället. Jag bytte Gud mot mat, säger David, som ”läste kopiöst mycket” och botaniserade i bibliotekets Norrbottens-hylla inför skrivandet av boken.
– Gamla gräv-där-du-står-häften som ABF-cirklar hade skrivit på sjuttiotalet om Malmberget och Gällivare. Jag läste historiska böcker, litteratur från fackföreningar, pamfletter och folklivsforskning av enkla människor som samlat ihop berättelser och låtit trycka dem.

Som en röd tråd genom boken går påbuden, 613 stycken, inspirerade av den judiska Talmud. Påbuden ”bar på en kärvhet” som David tyckte passade så bra in på Norrbotten att han bestämde sig för att översätta dem.
– Försöka få in lite mer norrbottniskt språkbruk och, framförallt, norrbottniska förhållanden.

Påbuden inleder också föreställningen som hade premiär på Norrbottensteatern den 17 maj. Rasmus Lindberg regisserar och har skrivit manuset som bygger på boken. I föreställningen har också nutida låtar av norrbottniska artister vävts in.
– Jag tyckte det kändes naturligt att para dikter och lyriska betraktelser av Norrbotten med samtida sånger om Norrbotten, så det är flera röster som beskriver länet på olika sätt. Musik är också tonsatt poesi, så det kändes som att det gav varandra någonting. Eftersom Davids bok också är skriven som att det är många olika röster från länet som kommer till tals, säger Rasmus, som beskriver föreställningen som ”en lyrisk krogshow.”

Vad är utmaningen med att regissera musik, lyrik och teater i ett?
– Utmaningen är att Davids bok är så omfattande. Man har velat göra den rättvisa, naturligtvis, men urvalet blir en bråkdel av texterna. Där har man haft lite samvetskval. Man vill att någonting ska vara så representativt som möjligt och då är det lite förmätet att påstå att det här är hela boken.

Känslan som Rasmus ville ha kvar från boken i föreställningen var ”att vilja göra platsen där man bor helig”.
– Man pratar inte om det heliga så mycket i vårt sekulära samhälle men många har ju ett andligt eller heligt förhållande till Norrbotten. Till fjällen, skogen, älven, stugan. Vår föreställning handlar om närhet, hur nödvändigt det är att söka sina rötter, få känna gemenskap, men hur påträngande och kvävande det också kan vara med alldeles för långa släktmiddagar och en massa sociala åtaganden. Det fina, fula och jobbiga med närhet.

Text: Andrea Thür/Norrbottensteatern