Ung Scen Öst har gjort succé under våren med en vandringsföreställning där publiken blir en del av gruppen. Idén till HJÄLP, DOM KOMMER! föddes under pandemin En grupp människor har dragit sig undan omvärlden och lever sedan 20 år tillbaka i en egen utopisk värld. Men tryggheten hotas utifrån… 

– HJÄLP, DOM KOMMER! vände upp och ned på publiken och en hel teater, säger Veronika Baumgardt, marknadsansvarig på Ung Scen Öst, som skriver mer om hela processen här!

”Det började som ett projekt med arbetsnamnet ”Spektakel”. Det var så de första idéerna kändes; som att det skulle bli ett spektakel och kanske rentav kaos. Det blev ett spektakel, men förvånansvärt lite kaos. Det har förstås funnits motgångar och utmaningar, men när allt är sagt, gjort, byggt och spelat så känns det nästan omöjligt att leva på något annat sätt. Ung Scen Öst har under våren fokuserat helt och hållet på en stor produktion. Ingen turné har rullat på vägarna. Alla har jobbat med samma produktion och det har varit den mest instängda föreställningen någonsin, men samtidigt den som har skapat ett verkligt öppet teaterhus. Vandringsföreställningen HJÄLP, DOM KOMMER! vände upp och ned på publiken och en hel teater.

Ajöss med alla darlings

Ung Scen Östs konstnärliga ledare Paula McManus och dramaturg Sofia von Schmalensee knådade fram manuset. Inspirationen till berättelsen om en grupp människor som stängde in sig i ett hus, för att komma bort från en otrygg, ful och grym värld, kom från början från orons tyranni under pandemiåren. Tanken var att bygga en så omslutande värld och en så intakt berättelse att publiken skulle svepas med och bli en del av det sektliknande kollektivet.

Dramatikerna skrev och skrev om och när det var dags för Paula att sätta på sig regissörshatten, så fortsatte den brutala slakten. Med täta publikmöten utspridda som ett pärlband under repetitionsveckorna var det till slut ingen som kunde hålla räkningen på hur många darlings som mist livet. Det visade sig vara ett av de avgörande verktygen för att bygga ihop föreställningen. För varje slakt, hyvling och bearbetning började teamet, teatern och berättelsen alltmer röra sig som en kropp. Genom allt var det grundberättelsen som lyste som en fyr och vägledde allt. Inget annat var heligt.

En avgörande faktor bakom att få allt i hamn var att sätta igång tankarna hos alla som jobbar på teatern mycket tidigare än med en vanlig produktion. Alla var med, inte bara det konstnärliga teamet och ensemblen. Högt och lågt fångades tidigt i processen och alla bar produktionen in i mål, inte helt olikt det kollektiv som berättelsen i föreställningen kretsade kring… Det har självfallet inneburit blod, svett och tårar, men också gapskratt och förälskat jubel. Om man inte kan få uppleva verklig katharsis som skickar skön-onda chockvågor genom alla inblandade på en teater; ja, var katten ska man då få det?

Hela teamet arbetade oförtrutet efter principen att omarbeta idéer ifall de inte flög. Scenografiteamet med scenograf och kostymdesigner Julia Herskovits i spetsen, rekvisitör och scenografiassistent Gustav Udd, samt scenografipraktikant Rebecca Riggo arbetade i hela huset samtidigt, Casper Wijlhuizen ljussatte golv, väggar, tak och allt däremellan, Christoffer Karlsson fyllde huset med ljud som letade sig in i allas blodomlopp, Ossi Niskala koreograferade rörelser som för alltid lever kvar i allas muskler och Elisabeth Karlsson skapade mask- och perukdesign som verkade helt logisk för människor instängda utan solljus. Alltsammans byggde vidare på den där teaterkroppen som efter premiär har vuxit sig allt större. Den har med tiden skapat en egen gravitation som dragit publiken till sig. När spelperioden är över finns på något sätt alla individuella upplevelser av kollektivet kvar som ekon i teaterns minne.

Teater som bot mot blygsel

”Måste jag vara med på scen?”, var den vanligaste frågan innan någon hade tagit del av föreställningen. I ärlighetens namn var det svårt att svara på den frågan, eftersom alla i publiken skulle vara på scen tillsammans med skådespelarna, men ändå ha möjlighet att inte tvingas in i interaktionen. Mycket arbete lades ner på att trimma publikmötet; att skapa trygghet för både de avvaktande och deras motsatser. Med facit i hand var det väldigt få som nöjde sig med att ”bara” betrakta utan att själva interagera.

Den huvudsakliga målgruppen högstadieelever har engagerat sig som om de vore lågstadieelever som visar sitt engagemang helt ofiltrerat. Många av dem har varit både blyga och försiktiga till en början, men de allra flesta har en stund senare hållit tal för resten av publiken, klätt ut sig i cringe-iga festprydnader och dansat som om ingen såg på. Publiken sögs oftast in i berättelsen och levde som en del av kollektivet inom loppet av en eller två scener. Det som till en början såg ut att vara det stora hindret blev istället ett vinnande koncept; interaktion.

Det finns ett ”före HJÄLP, DOM KOMMER” och ett ”efter HJÄLP, DOM KOMMER” på Ung Scen Öst. I höst är det dags för publiken att bjudas in till en välbekant uppdelning av scen och salong igen, men oavsett var publiken sitter och ensemblen spelar, så har de där gränserna suddats ut. Det finns nu i hela teaterns DNA.”

Text: Veronika Baumgardt, marknads- och kommunikationsansvarig Ung Scen Öst

Läs mer här.

Bilden: Ung Scen Öst. Hjälp dom kommer! Foto: Sara P Borgström