Martin Sundbom har skapat musiken till succén En julsaga på Norrbottensteatern. Över 80 procent av föreställningen är iklädd ”någon form av musikalisk skrud”, berättar Martin.
– Jag vill att det ska vara lekfullt, att orkestern inte bara är ett litet komp i bakgrunden utan den är en stor del av den musikaliska upplevelsen.
Redan i pjäsens första minuter sveper musiken in, en prolog som snabbt vinkar in publiken i musikteaterns värld. Och musiken fortsätter sedan genom hela pjäsen, som stämningsfullt backtrack, som svängiga julsånger, andaktsfulla solostycken och skira klocktoner.
Över 80 procent av föreställningen är iklädd ”någon form av musikalisk skrud”, berättar Martin, och hans ambition har varit att skapa en klangvärld man känner igen från stora sagofilmer.
– Jag tycker det är så vansinnigt roligt att hålla på med sådan här musik. Jag tror kanske att regissör Bobo hade tänkt från början att det skulle vara lite mer modernt. Men så sa jag, nej, det går inte att göra pop i den här.
Tidigt i processen lät han regissör Bobo Lundén lyssna på några stycken, som snabbt blev övertygad om att musiken var rätt.
– Det är inte så ofta man får jobba med en regissör som är intresserad av musiken och musikens funktion. Vi har haft ett jättefint samarbete.
Redan förra hösten började Martin skissa på de första styckena och prata med regissör Bobo Lundén om vilken klangvärld de ville ha. ”Bobo är väldigt musikintresserad och vi har bollat oerhört mycket.” Foto: Norrbottensteatern.
Martin beskriver det som att musiken till En julsaga står på tre musikaliska ben. Det är folkmusik-inslag med irländska toner, några partier med välkända engelska julsånger som Martin gjort arrangemangen till. Men den stora delen är symfonisk musik, som för tankarna till stora episka sagofilmer. Den delen beskriver Martin som ”förhoppningsvis ett varmt täcke som ramar in hela klangvärlden.”
– Det är ju en episk saga, hela livet passerar revy på en natt. Att försöka fånga det här stora, att göra vårt ganska stora rum till en större värld. Det här angår oss alla, med godhet, generositet och altruism.
Ett stycke som återkommer i föreställningen är Shchedryk/Carol of the Bells, en ukrainsk folksång som regissör Bobo ville få in, och som fått inslag av svensk folkmusik.
– Det tycker jag var jättefint. Han ville ha någonting, som jag hakade på, med tanke på vad det pågår för fruktansvärda hemskheter bara 90 mil från vår landsgräns, så pågår ett fullskaligt krig. Det är en hommage, att försöka öppna upp till det här. Så den återkommer, invävd i vår berättelse, med referenser till att världen är stor. Vi måste hjälpa varandra, speciellt i dessa tider.
Klocktoner från Londons Big Ben blev också ett tema i föreställningen.
– Jag lyssnade, gick och funderade när jag var ute med hunden. Det är ju jättefint. Klockor kan ju både vara tid, domedag, förväntan. Och så är det, bokstavligen, Big Ben, säger Martin och berättar att han lekt med temat på olika sätt.
– Som vacker, som knasig musik, som domedagsmusik, pampiga, stora brass-grejer. Det kändes härligt för jag tycker det stämmer väldigt fint med det episka temat om att livet ska passera revy.
Norrbottensteatern. En julsaga. Foto: Josefin Wiklund.
Även ett Kyrie-stycke som Martin skrivit, och dirigerar i föreställningen, bygger på klocktemat från Big Ben.
– Först hade jag tänkt det skulle vara kyrkorgel när Scrooge kommer in i kyrkan och ber om förlåtelse. Men det är en så himla duktig ensemble, tio studenter och fyra skådisar, förutom mig. De sjunger så bra, så jag tänkte, jag skriver ett Kyrie, och ser om det går. Och så fixade de det.
De sista detaljerna i musiken gjorde Martin klara under premiärveckan.
– Man går och pratar med ljudteknikerna, så att vi har en gemensam bild. Dels ska det höras men också bli rätt energi. Men energi handlar inte om volym utan vad är det vi vill åt för känsla i den här scenen? Hur ska musiken vara en pusselbit i det?
Till och med när publiken går ut efter föreställningen följer ett stämningsfullt musikstycke med. All musik finns nerskriven på noter, och skulle kunna gå att spela live för en stor orkester, berättar Martin.
– Det är mitt sätt att ha koll på det här och få det att puttra. Jag vill att det ska vara lekfullt, att orkestern inte bara är ett litet komp i bakgrunden utan den är en stor del av den musikaliska upplevelsen.
Text: Andrea Thür / Norrbottensteatern
Foto: Magnus Stenberg (porträtt) & Josefin Wiklund (föreställningsfoto)