En krönika om arbetet med Nationellt Främjande av Scenkonst i Skola

Karl Seldahl genomför just nu en kartläggning av hur infrastrukturen mellan länsteatrar och skola ser ut i Sverige, inom ramen för projektet Nationellt Främjande av Scenkonst i Skola. 

– Ingen elev ska gå genom grundskolan utan att ha upplevt professionell scenkonst – oavsett var i landet man bor. Är det så orimligt? Varför går det inte redan idag? Har vi inte alla regioner förutsättningarna för det? Om vilja och uppdrag finns, vad felar? Vad tänker vi inom länsteatrarna? Hur ser vi själva på vår uppgift att spela för skolan? 

Karl skriver här om hur arbetet började, hur det fortskrider och om planerna inför hösten.

”Idén startade hösten 2024 på mitt sista möte som adjungerad i styrelsen på Länsteatrarna i Sverige. Efter fyra spännande och lärorika år skulle jag lämna över min plats i styrelsen eftersom jag inte längre var i konstnärlig chefsposition. Tjänsten jag haft som konstnärlig ledare på Estrad Norr hade tillfälligt upphört, den skulle ”läggas på is” en tid på grund av omorganisation. Det kändes vemodigt och abrupt att sluta med styrelsearbetet, ungefär som det brukar kännas vid premiären efter en intensiv rep-period.

Mötet var i princip slut när en diskussion om barnteater blossade upp. Den utgick från en gemensam känsla: Scenkonst för barn har lägre status än scenkonst för vuxna.

Det är exempelvis betydligt lättare att få både recensenter och politiska beslutsfattare att komma till en ”vanlig” röda-mattan-premiär än till en produktion för barn/unga. Lite som om man från makten pekar med hela handen men sedan inte orkar bry sig. Jo, det är klart att den bryr sig om barnkultur – i statistiken, på pappret. Men att se och på riktigt ta del av den, mer tveksamt. Det är trots allt röda-mattan-premiärerna som gör att våra scenkonsthus syns, får ta plats på kartan och får finnas med i politiken. Det som i förlängningen gör att vi länsteatrar finns kvar när det kommer till kritan. Eller?

Hur kan detta komma sig? Efter att Sverige 1 januari 2020 lagstiftade barnkonventionen, om barns rättighet till konst och kultur kan ju ingen ha missat hur viktig den är:

Konvention om barnets rättigheter, artikel 31:
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder och rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

2. Konventionsstaterna ska respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet samt till rekreations- och fritidsverksamhet.

Trots detta och alla andra politiska mål för att tillgängliggöra konst och kultur för barn och unga, verkar det ändå vara ett rådande faktum med ovan nämnda statusförhållande. Finns det en sådan obalans i synen på dessa två scenkonstarter, sprungna ur samma källa? Vad tänker vi på länsteatrarna? Hur ser vi själva på vår uppgift att spela för skolan?

Jag, som av alla mina uppdrag mest regisserat teater för barn i alla åldrar de senaste 20 åren, ville tvärtom hävda – scenkonst i skolan är den viktigaste konsten av alla. Och det är inte två olika arter, det är samma konstart för olika målgrupper bara. Men vi vuxna måste bli bättre på att ta del av den scenkonsten, för att bättre förstå varför den är så viktigt. Kanske för att se och minnas barnet i sig själv. För, som Beppe Wolgers Dunderklump säger, vi har alla våra åldrar inom oss – även de vi passerat.

Hur skulle kultur för barn och unga kunna vara mindre viktigt än ”vuxenkultur”? Vad skulle väl vara viktigare än Sveriges barn, vår framtid? Vad är det vi pratar om ens?  Var gick vi fel?

Det blev tyst några sekunder på styrelsemötet.

Jag och Ylva Nordin, Länsteatrarna i Sveriges verksamhetsledare tittade på varandra. En idé föddes. Kanske var min tid med Länsteatrarna i Sverige inte riktigt över än…

Innan mötet avslutades bestämde styrelsen snabbt att vi skulle titta på möjligheten att söka ett projektstöd för någons slags undersökning med avstamp i denna diskussion. Alla var överens; en analys av det ofta enda politiskt reglerade kravet Länsteatrarna har, att förmedla professionell scenkonst till barn och unga, var på sin plats.

Många frågor hade redan lagts på hög och med eld i baken knåpade jag och Ylva de följande veckorna ihop en ansökan till Kulturrådet. Vi kallade projektet för Nationellt Främjande av Scenkonst i Skola, en kartläggning av hur infrastrukturen mellan Länsteatrar och skola ser ut i Sverige. Syftet var att utvärdera länsteatrarnas samarbete med skolorna, från förskola till gymnasium och få en bild av scenkonstens tillgänglighet i våra olika regioner. Att genom goda exempel och kunskapsspridning främja en jämlik tillgång till scenkonst för barn och unga i hela Sverige. 

I december 2024 beviljades projektet, då det fanns oanvända medel kvar i Skapande Skola-potten.

Nu kunde vi börja. Men hur?

Det fanns många frågor som vi försökte baka ner till några grundläggande:

• Vad och var fungerar det bra? Hur gör man där? Går det att kopiera till andra regioner?
• Vad, var och när brister systemen? Kan vi lära av varandras misstag och undvika kostsamma återvändsgränder?
• Hur kan vi bäst stärka infrastrukturen så den professionella scenkonst som produceras når så många barn som möjligt?

Vi delade in projektåret i två faser. Här är exempel på hur vi tänkte:

Fas 1: Våren 2025 – Undersökande
Vad tycker politiken?
Uppvaktningar av de politiska partierna
Hur det ser ut för våra 20 medlemmar?
Intervjuer med länsteatrarna
Kan vi få en statistisk bild?
Enkät skickas till Länsteatrarna
Hur får vi spridning på vårt arbete?
Almedalen. LTS, ASSITEJ och Teatercentrum träffar och politiska företrädare, mfl

Fas 2: Hösten 2025 – Analys och åtgärder
Vad kan vi dra för slutsatser?
Analysarbete med intervjumaterial och enkätsvar
Hur kan vi fortsätta sprida vårt budskap?
Kunskaps-seminarium riksdagen
Närvara på dialogmöten med LTS
Hur kan vi påverka till verklig förändring?
Förslag på åtgärder

Arbetet satte igång med att uppvakta riksdagspartierna. Alla partier hade snabbt anmält sitt intresse för möte, alla utom ett (som än idag inte har svarat). Det var spännande att tillsammans med ordförande Robert och verksamhetsledare Ylva träffa kulturtalespersoner från höger till vänster, olika insatta i kulturpolitik för barn och unga och alla positiva och med en uppriktig förändringsvilja till det bättre. Till dessa möten hade vi med mycket, men inte minst en av de mest svidande och centrala delarna av ASSITEJ:s undersökningar från 2022 och -23, statistiken som visar att ungefär 25% av alla barn som går ut grundskolan aldrig fått ta del av någon scenkonst alls. I detta syfte borde Sverige ha en 100%-vision, d.v.s. att nå ALLA barn.

Alla barn borde nås av professionell scenkonst, var man än bor, någon gång under alla grundskoleår. Är det så orimligt? Varför går det inte redan idag? Har vi inte alla regioner förutsättningarna för det? Om vilja och uppdrag finns, vad felar i så fall?

Jag ville verkligen förstå hur allt hängde ihop när nästa del av projektet började, att intervjua alla våra 20 länsteatrar om hur såg deras kontakt med skolorna såg ut.

Ja, hur ser den ut för er?

Detta undersökande arbete håller jag fortfarande på med. Jag har kontakt med alla er som är ansvariga för kontakten med skolorna på varje institution. Det ser olika ut hos er alla och det kan vara en producent eller flera, turnéläggare, konstnärliga ledare eller marknadsansvarig som ansvarar för detta. Så här långt har det varit fantastiskt roligt men också ett svårt arbete. Roligt eftersom responsen har varit stor och att det har känts efterlängtat att någon uppmärksammar och intresserar sig för dessa frågor. Svårt eftersom frågorna sällan har ett självklart svar. Hur ställer man till exempel konstnärliga mål mot kvantitativa mål?

Intervjun har utgått från 14 frågor men ofta besvaras de alla genom de två sista:

Vilka är de största hindren?

Hur skulle du vilja att det var?

Detta pågående arbete kommer redovisas under hösten. Enkäten vi nyligen skickat ut och som just nu besvaras, ska tillsammans med intervjuerna triangulera och synliggöra möjligheter och brister i nuvarande system i alla våra regioner.

Men det är det som är det komplicerade – alla har i princip olika system, ibland skräddarsydda och välfungerande. Ofta är samarbetet mellan region-kommun-skola under konstruktion. Man letar och provar sig fram med avtal, inte avtal, pragmatiska lösningar och praxis från kommun till kommun, skola till skola, samordnare och ombud. Vissa regioner lutar sig mot en 40 år gammal överenskommelse. Vissa mot enstaka eldsjälar som både är skolbibliotekarie och kulturombud. Vissa stångas med kommuners självbestämmande och en kommunal kulturplan som skiljer sig från den nationella och regionala. Eller bara att man tolkar samma plan på olika sätt.

Ena gången kan det handla om geografi och bristen på transporter. Andra om en allt för luddig kulturplan. En tredje om att det inte finns ett kulturombud ute på skolan.

Vem ska då söka Skapande Skola-bidraget? Och vem ska den regionala kultursamordnaren söka?

Ibland är lärarna för få för att kunna ta emot en klassrumsföreställning. Eller kunna resa iväg till en föreställning på närmast belägna scenen. Ibland är det oförenligt med läroplanen, vi är bara en schemabrytande aktivitet. Alla vill samverka men ibland blir det svårt när den infrastrukturella rälsen inte tycks vara lagd hela vägen fram till skolan.

Glädje, hopp, vilja, motstånd, allt sammanblandat…

Det jag ständigt återkommer till under intervjuerna är lyckan som strålar ur dessa medarbetares ögon när de beskriver sitt arbete. Att få chansen, möjligheten att distribuera konst och kultur till barn. Inget kan vara viktigare.

De som kommunicerar mest med skolorna på våra länsteatrar har det många gånger slitsamt, men de vet vilket ärofullt uppdrag det är. Och vissa dagar kan det komma ett kvitto från en kultursamordnare i form av ett mail som kommenterar en föreställning såhär:

”Denna får ni gärna göra igen så fler skolor och nya elever kan se den.” 

Och då vet vi alla att det var värt det. Allt arbete och slit. Alla dagar i veckan.

Schemabrytande eller inte, det är frågan.”

Karl Seldahl, regissör och projektledare

Bilden överst: Foto Robert Uitto.