Den hiskeliga berättelsen om liten är en teaterrysare för barn från 7 år som har urpremiär på Folkteatern Gävleborg den 9 februari och spelas som skol- och familjeföreställning på turné under våren.
Liten, Mamma och Pappa är på väg till Morfars stora, rosendoftande hus. Liten längtar efter att sitta i Morfars kök, äta kakor, prata med Morfar och kanske kika lite i det härligt läskiga Spöklexikonet i Morfars bibliotek. Men när de kommer fram är inget som det brukar.
Den hiskeliga berättelsen om liten är bearbetad av Cecilia Wernesten efter Lena Ollmarks bok ”Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han”. Regisserar gör Björn Johansson – vi kontaktade honom för att få veta mer!
-Som Morfar säger: Det är inte farligt att vara lite rädd ibland. Bara man inte blir för rädd, säger Björn Johansson.
Hej Björn! Vad handlar berättelsen om?
– Det är lite av en tolkningsfråga faktiskt – där man som åskådare får välja:
– Å ena sidan är det en berättelse om ett barn som besöker sin älskade morfar för att läsa böcker, sitta uppe sent i köket och äta kakor och dricka mjölk, höra berättelser om morfars tid som Spökjägare och alla spöken som brukade härja i huset. Men snart står det klart att allt inte står rätt till i huset. Något är fel. Morfars rosor har vissnat och det är mörkt och dammigt… Något är fel med morfar och spökena (och jobbiga släktingar) går lösa i huset. Det blir upp till Liten att ställa allt till rätta igen, fast man bara är rädd hela tiden…
-Å andra sidan är det en berättelse om en familj som samlat släkten för att ta farväl av en anhörig som ligger inför döden. Om föräldrar som försöker hantera sin sorg och skydda sitt barn från det som dom tror kan vara för skrämmande.
Vilken ålder spelas föreställningen för?
– Från 7 år på de offentliga föreställningarna, men vi spelar för årskurs 2 till 4 på skolföreställningarna. Vi kommer också att spela specialföreställning för seniorer, i samarbete med PRO. Det känns roligt eftersom morfars- och barnbarnsrelationen på ett sätt står i centrum för hela berättelsen.
Hur gestaltar ni de diverse spöklika figurerna på scen?
– De olika spökena eller monstren som går lösa i Morfars hus är Trastroll, Fululvar och Skuggfolk. Trastrollen och Fululvarna gestaltas via halvmasker och kostymer. Skuggfolket gestaltas dels via sång och musik då deras sorgsna isande sång är den egentliga faran med dem, dels via gardiner, skuggor och dockor. Det är verkligen ett ensemblearbete för hela rummet! Ljud, ljus, scentekniker och skådespelare bygger spänningen och ger dem liv.
– I alla spöken finns stråk av Litens släktingar, som vi också får träffa i början av pjäsen, så man kan aldrig vara helt säker på vad som är fantasi och rädslor och vad som är verkligt. Jag är väldigt förtjust i den paradoxen: att man måste få spökena att tro på en när man säger att man inte tror på dem.
Vad tror du, kommer barn identifiera sig med Liten och finna styrka i historien?
– Det tror jag verkligen. Det är via Liten som vi får uppleva historien och tolka det de vuxna säger och gör. Eller inte gör i vissa fall. Det är en stor skillnad på att vara rädd inom trygga ramar – där man är tillsammans med andra och vet att det är på låtsas och att man inte är utsatt för någon verklig fara -och att vara rädd ute i verkliga livet. I ett tryggt rum kan man ge sig hän åt rädslan och det kan vara njutbart att bli skrämd och få skrika, men också att få skratta åt det som nyss verkade farligt
– Som Morfar säger: Det är inte farligt att vara lite rädd ibland. Bara man inte blir för rädd. Så där skrämmande rädd. Fördelen med just teatern som forum för en riktig rysare som Liten är bland annat att det just är live. Det finns möjlighet att anpassa graden av läskighet genom avstånd, volym och uttryck. Om barnen känns oroliga så kan spökena vara knasigare och vår protagonist, Liten, som hela tiden är ett slags ankare till publiken, kan vara mer eller mindre rädd själv.
Läs mer på Folkteatern Gävleborgs hemsida.