Gunilla Röör, teaterchef på Norrbottensteatern skriver hon om vikten av att knäcka i stället för att bli knäckt. Eller hur vi med sagans hjälp överlever det mesta. Läs hennes krönika här!

”Arbetet vid teatern är att likna vid knäckandet av en nöt. Ibland går det lätt. Ibland inte. Nöten slinter och åker till slut ut bland övriga julsopor. Oknäckt. Så vad är den första nöten att knäcka för en länsteater just nu? 

För oss på Norrbottensteatern är det att få ut våra skådespelarstudenter på banan. Få dem att inse att de behöver rusta sig för en framtid som kan tänkas till och med helt nötfri ibland. Ändå ska det knäckas nöt. Som Viveka Lindfors en gång utropade under sin exil i Amerika, eftersom hon blev arbetslös trots att hon var förutspådd en kometkarriär. Hon sa: ”Jag går upp varje morgon och läser mina texter, värmer upp och förbereder mig för en eventuell kommande arbetsuppgift. “I got to get up and milk the cow.” 

I varje skådespelarbröst finns en egen nöt. Det är den vi bär med oss och knäcker gång på gång. Det är inte regissörens fel, inte den usla medarbetarens, inte ens regeringens fel om det blir fel ibland. Det är du själv som behöver knäcka nöt. Vi står inför bisarra utmaningar just nu. Varje länsteater, varje liten fri teatergrupp, varje frisinnad, enskild skådespelarfé- och faun… Det gäller att fortsätta drömma, mjölka ko och knäcka nötter. Med sagans hjälp överlever vi det mesta.  

”…ett politiskt mod som i stället för att bara mana till eftertänksamhet också vågar satsa”

Luleå kommunhar beslutat sig för att sträcka extra medel för att öppna en ny barn- och ungdomsteaterverksamhet i Luleå. Vägg i vägg med Teaterhögskolan och Norrbottensteatern. Här ser vi ett politiskt mod som i stället för att bara mana till eftertänksamhet också vågar satsa. Lule Stass, en egen fri grupp, får nya lokaler, utökar möjligheter för fler barn och ungdomar att se, göra och spela teater. Ung scen norr, Norrbottensteaterns unga scen, bidrar med pedagogisk hjälp tillsammans med Teaterhögskolan, som bidrar med kunnande i form av teaterledare och handledarskap. En extra linje planeras efter gymnasiet hos Teaterhögskolan för att se till att kompetensförsörjningen täcker alla åldrar. Från 7 till 20 år.  

Jag säger SM-guld i barn och ungdomsteater. SM-GULD!

Det finns hopp. Små fötter bli stora. Bär sagorna med sig till framtiden. På Norrbottensteaterns tak står ett konstverk. Flera små figurer i rad, bildar en ny rad som står på deras axlar, som i sin tur bildar ytterligare en rad och så vidare. Så står vi nu, generation efter generation, på varandras axlar i teaterhuset vid Norra hamn. 

Här skapas liv vid älven. Här bryts is. Både i själ och hjärta. Vilken mer nöt ska knäckas? Möjligheten för oss att fortsätta upprätta teatern som den fantastiska mötesplats den är. Där vi kan se, glömma och drömma. Samtala och förundras. Förryckas och hänryckas. Scenkonsten är den enda konst som fortfarande kräver vår gemensamma närvaro. Vår gemensamma andning. Vårt gemensamma hjärtslag. Skratta, gråta, förstelnas eller omtumlas i grundvalarna av vår existens. 

En flicka jag hade i min första teatergrupp var väldigt blyg, men kom till varenda repetition. Hon fick spela hallåan i Mio, min mio. Hon fick en A4-text. På premiären var hon klar och koncis och gjorde sin hallåa perfekt. Å, sa lärarna. Vad har ni gjort? Den här flickan vägrar tala på lektionerna. Hon är mutist. 

Nej då. Jag tänker på tonåringarna i gymnastiksalen som ville spela fotboll och la sig ner på golvet och skrek… ÄSCH, vi vill bara luras – inte vill vi spela boll. I stället började de berätta sina livshistorier. Sex månader senare gjorde vi teater på dessa berättelser. Alla blev drogfria trots fritidsgårdens fruktansvärda rykte. 

Jag tänker på mig själv, då jag såg en film i skolan om en ung flickas missbruk som väckte brutal kunskap om verkligheten.  Jag vet att teater räddar. JAG VET ATT TEATER RÄDDAR. Nu fortsätter vi rädda teatern. Knäcker denna nöt! Vad gör vi när andarna ropa på beredskap och försvar? Knäcker sagans nöt ännu en gång. 

Jag reste till Sarajevo efter kriget i en kultur-utbyteshandling, ledd av Bibi Andersson. Jag stod på en utbombad flygplats och det sved i skinnet. Vad gör jag här med ett kulturutbyte? Här behövs spik, plåt, återuppbyggnad! På kvällen skulle jag spela Lilla Boye, en föreställning om den unga diktarinnans liv. Så står jag i en teaterlokal utan tak. Kulhål i väggarna. Rök ur munnen. Publiken kommer. Ett hundratal BARN väller in! Herre Gudinna – vilket missförstånd. Pjäsen är för vuxna, men namnet Little Boye hade misslett arrangörerna. De trodde det var barnteater! Och Karin Boye som tar livet av sig i slutet? Jag bävade. Ingen återvändo. Publiken törstar efter kontakt. Och i första scenen spelade jag med rosett och barfota och ingenting var obegripligt för barnen när Karin diktade om rosor och längtan….

Men sen… 

Vid ett tillfälle klär min Karin ut sig med hängslebralla, stor slips och med en fet cigarr i handen.  Jag ropar: Vem är jag nu?  I Sverige brukade publiken ropa: Chagall! Freud! Vad ropade barnen i Sarajevo? Jo, Pippi Lååååååångstrump! 

Alla dessa barn, knappt utsläppta ur skyddsrum, fråntagna skolgång och normala levnadsvillkor – de hade kunskapen om Pippi Långstrump!?

Någon hade berättat sagan. Sagan som får oss att överleva. Denna saga ska vi försvara. Denna nöt är mitt svar på beredskapsfrågan. 

Knäck den. 

Modet. 

Att fortsätta.”

Gunilla Röör, teaterchef Norrbottensteatern