Jens Peter Karlsson vill ge högstadiepubliken redskap att identifiera och förstå fascism i klassrumsföreställningen Den avvikande meningen.

Den avvikande meningen, Regionteater Väst, Jan Coster, Michael Engberg , foto Lina Ikse

Förra hösten initierade Länsteatrarna i Sverige och Dramaten& en diskussion om nationalism som kulminerade i en föreställning på Dramaten som visade flera nyskrivna och aktuella föreställningar från länsteatrarna. På Regionteater Väst har diskussionen fortsatt och en av höstens premiärer på Regionteater Väst, Den avvikande meningen, knyter särskilt an till temat nationalism. Jens Peter Karlsson är dramatiker och regissör till föreställningen som spelas som klassrumsteater för högstadiet i Västra Götaland. Den avvikande meningen söker efter fascismens spår i samtiden och vill ge sin publik verktyg att identifiera och förstå fascism.

För den som är intresserad av hur Regionteater Väst arbetar med nationalism och demokrati se gärna det digitala magasinet Scenkonst Plus.

Jens Peter Karlsson svarar gärna på några frågor om sitt arbete mot rasism och fascism, foto Jacob Melnik

Jens Peter Karlsson, dramatiker och regissör till klassrumsföreställningen Den avvikande meningen, hur ser du på nationalistiska och andra högerextrema partiers framgångar i europeiska parlament, i relation till scenkonstens framtid?

– Dessa partier utgör ett direkt hot mot scenkonsten och det är tydligt uttalat från flera av dem, i Europa.
 Vi ser tydliga effekter av det i Ungern, i form av utrensningar av obekväma chefer för statliga institutioner. Pengarna går till förment traditionella folkloristiska produktioner, istället för modernare konstuttryck. Jag bodde i Budapest i 6-7 veckor nära en teater som fått mycket pengar till folkloristiska föreställningar, med påhittade traditionella scenkonstuttryck från ungerska landsbygden. Det syntes vart pengarna gått.

I Sverige vill SD föra över kulturpengar till främst sjukvården; det är deras stående politik i flera landsting.

Hur ser du på barn- och ungdomsteaterns roll i relation till demokratisk fostran? Ska teatern fostra?

– Nej, teatern ska inte fostra, men en del av upplysningsansvaret ligger hos oss, som arbetar med scenkonst för barn. Den klassiska folkbildningstanken – att kunskap är fundamentet för det samhällsbygge som är stabilt och rättvis – behöver finnas i dessa verksamheter.

Varför ville du skriva en pjäs som så tydligt, eller övertydligt, tar avstånd från fascism och varför valde du en sån enkel form för föreställningen?

– Jag valde i denna produktion att följa upplysningstankens krav på tydlighet, som ett medel att sprida kunskap. Liknelser och koncept kan stundtals komma i vägen för att kommunicera.

 Jag har en stor tro på lärarrollen. En lärare är någon som lär ut med ödmjukhet och lyssnande, vilket jag tycker särskiljer sig från propagandisten, som inte har något som helst intresse för samtalspartnern. Lärarens syfte är ju att eleven ska lära sig. Propagandisten ska få den som lyssnar att göra som propagandisten vill. Det goda läraridealet är värt att ta upp igen.

Hade inte du slutat göra politisk teater?

– Jag har aldrig slutat att vilja göra politisk teater för barn och unga, men för vuxna. Vuxenpubliken är för homogen för att det ska vara konstnärligt intressant. Barnpubliken är mycket mer blandad, så påståenden från scenen tas emot på så många olika sätt, vilket gör det konstnärligt intressant, för konsten måste ta hänsyn till det.

Läs mer om Den avvikande meningen

Mer på Regionteater Västs hemsida