Östgötateatern fyller 75 år i år och det uppmärksammas på flera sätt, bland annat med historiska tillbakablickar. Här kan du läsa en intervju med Anders Gullstrand, vars pappa var den första att få anställning på nybildade Stadsteatern Norrköping-Linköping, och en intervju med Agneta Skarp, som jobbade som scenograf, kostymör på Östgötateatern under hela sitt yrkesverksamma liv.

Teaterhusen i Linköping och Norrköping är byggda i början av 1900-talet och användes inledningsvis av turnerande grupper. Först 1947, när Stadsteatern Norrköping-Linköping bildades, började en fast personalstyrka anställas. Och först ut var de tillverkande avdelningarna.

Ett liv i teaterns tjänst
Anders Gullstrand på Scenkonst Östs fastighetsavdelning har så gott som vuxit upp på teatern. Hans pappa, Tage Svensson, var den första som 1947 fick anställning som snickarmästare.

Tage hade tidigare arbetat på stadsteatrarna i Helsingborg och Malmö; på sistnämnda tillsammans med vännen och dekorationsmålaren (sedermera dekorationschef på Stadsteatern Norrköping-Linköping) Tyr Martin.

– Allt började med att Tyr Martin åkte upp till Norrköping och skulle göra något jobb. Han ringde Tage härifrån och berättade att det nu skulle bli en teater på heltid. Han frågade om pappa kunde tänka sig att komma upp och jobba här. Tage och Majsan packade sin koffert och tog tåget hit, säger Anders.

Han skrattar vid återberättandet om hur föräldrarna skulle ta en taxi till teaterhuset. ”Visst, jag kan köra er – men det ligger bara där borta”, hade chauffören sagt och pekat.

Bodde i teaterhuset
Under det första halvåret bodde Tage och Majsan i teaterhuset och det som idag är personalmatsal, men som då var en tvårumslägenhet på bottenplan. Tidigare hade lägenheten utgjort vaktmästarbostad.

– Så pappa hade ju nära till jobbet, ler Anders.

Han berättar att teaterhuset förändrats en del genom åren.

– I början fanns det ett pannrum där det eldades med ved; till varmvattnet och en viss del av husvärmen. Det plockades bort ganska tidigt.

På den tiden låg snickeriet i teaterhuset, längst upp där det idag är tyglager. Det var ett tungt jobb att bära upp allt material – upp för alla trapporna – från lagret i magasinet.

Målade på scenen
En bandsåg och en hyvelbänk. Det var allt som fanns när Tage anlände till sin nya arbetsplats. Så steg ett blev att köpa in de maskiner som behövdes. I golvet på snickeriet fanns en lucka för att hissa ner dekor till måleriet och färgverkstaden eller till magasinet. Det målades även fonder i källaren; på platsen som idag utgör nya Källarscenen. Men den mesta dekoren målades faktiskt direkt på scenen.

– De målade på dagarna och repeterade på kvällarna, eller tvärtom. Det var folk där jämt. Och det gällde att planera så att färgen skulle hinna torka innan repetitionerna skulle börja, säger Anders.

Många hade teaterjobbet bredvid sitt vanliga arbete och jobbade på teatern på kvällarna.

– På den tiden var alla som jobbade på teatern som en stor familj. Alla hjälptes åt, oavsett vilken avdelning man kom ifrån. Man hade tid att ha kul, spexa och hitta på hyss.

Den första föreställningen på Stadsteatern Norrköping-Linköping var Romeo och Julia, i bearbetning och regi av dåvarande teaterchef Johan Falck. Med premiär 20 september 1947 i Norrköping och 4 oktober 1947 i Linköping kunde publiken se bland andra Ruth Kasdan, Ernst-Hugo Järegård och Einar Hylander i ensemblen.

Började som lärling
Första gången Anders själv besökte teatern var han två år och hängde på pappas arm. Teaterhuset kom att bli som ett andra hem för honom.

– När man hade slutat plugget på sprang man ner hit. Antingen satt man och tittade på repetition eller så sprang man upp till snickeriet.

Han började själv som lärling på snickeriet 1975. Vid det laget hade verkstäderna – på grund av platsbrist – flyttat till de nuvarande lokalerna på Butängen. Utöver snickeri finns här idag även smedja, måleri, tapetseri, attributmakeri och en konstruktör.

Men trä var inte Anders material; istället blev det svetsutbildning och jobb i smedjan. Ändå tills han ett antal år senare råkade ut för en fallolycka och skadade ryggen. Det omöjliggjorde arbete på verkstan och idag jobbar Anders främst med transporter och vård av bilar och fastigheter.

Vilka är de största skillnaderna nu jämfört med några decennier tillbaka?
– All stress som kommit in. När en produktion var klar då så var det inte att det skulle stressas fram till nästa produktion utan då kunde det vara ledigt två-tre veckor. Då hann man komma ner i varv, städa iordning, kanske ha en fest och ha lite kul ihop. Idag är det en kapplöpning mot tv och bio och så vidare. Då fanns det inte samma konkurrens.

Vilka föreställningar minns du starkast från alla år på teatern?
– Den första föreställningen jag jobbade med var Chicago. Det var en stor härlig musical med massor av folk på scen och väldigt bra musik. Den var rolig och häftig. Pjäsen som jag personligen nog aldrig kommer att glömma, som jag bara älskade, var Jekyll & Hyde (2000). Allting var bra med den. Röda Nejlikan (2007) var också en fantastisk föreställning, säger Anders.

Anders pappa Tage Svensson gick i pension 1981 efter ett yrkesliv vigt åt teatertillverkning.

– Han älskade teater. Det fanns bara teater i huvudet på honom. Det måste ha varit speciellt att få vara med och starta upp något från grunden, säger Anders Gullstrand.

Scenografen och kostymören Agneta Skarp arbetade i 44 år på Östgötateatern och har varit med i skapandet av runt 100 föreställningar.

Från bildandet av Stadsteatern Norrköping-Linköping 1947 och fram till 1966 drevs en treårig elevskola på teatern. Till den allra sista årskullen antogs 19-åriga Agneta Skarp som dekoratörselev.

– Jag gick i skolan i Finspång samtidigt som Gunilla Zacharias, teaterchefens dotter. Jag skrev till hennes pappa, men det fanns inga möjligheter då. Så jag hade börjat utbilda mig konstnärligt i Stockholm när jag fick ett långt brev från John Zacharias om att han tänkt på mig och att det nu fanns en öppning, berättar Agneta.

Neg för skådespelarna
Under dekorationschef Tyr Martin läste hon allt från språk och teaterhistoria till dans. På övrig tid målade hon dekor och lärde sig att göra tekniska ritningar.

– Det var roligt men det var ju ens liv; teatern. Man var där hela tiden och om man inte studerade eller arbetade så kanske man var barnvakt till någon skådespelares barn.

Hon berättar att skådespelarna hade väldigt hög status och att hierarkierna på den tiden var tydliga.– Man neg och eleverna fick inte ens gå in i skådespelarnas foajé. Vi hade en egen skräpig foajé.

Lönen var inledningsvis så gott som obefintlig. Så småningom fick eleverna på scenskolan studiemedel, men de for ändå illa ekonomiskt.

– Vi hade en föreståndare för kantinen som såg till att vi elever fick stora portioner och rester, säger Agneta.

Tåg mellan städerna
Måleriet låg i teaterhuset i Norrköping; dels på våningsplanet ovanpå magasinet, dels i källaren (nuvarande Källarscenen).

– Det var ganska primitivt på den tiden. I början där på 60-talet åkte vi tåg till Linköping med alla pryttlar; hinkar och stora penslar. Sen avancerade vi till en folkvagnsbuss.

Agneta säger att det känns som att hon fick uppleva den bästa tiden i teaterns historia – på så sätt att det hela tiden förändrades till det bättre. Exempelvis så bildades och drevs Östgötabaletten 1970–1996.

– Jag gjorde många kostymer till Östgötabaletten och gillade det. Det var väldigt fint och fanns nya fantastiska material att jobba med.

Barnteater och turnéer
Agneta lyfter också Östgötateaterns huserande på Lilla teatern i Norrköping från 1969 till mitten av 1990-talet. Här gavs i synnerhet många barn- och ungdomsföreställningar, inklusive barnbalett.

 – Sen hade vi även föreningsteater, turnerande verksamhet, bland annat till folkparker. Jag tror till och med att de åkte ut på öar och spelade teater. Det var väldigt fantasifulla dekorer man fick göra eftersom allt skulle gå att fälla ihop och packa med sig.

2001 bildades också Östgötateaterns fristående barn- och ungdomsscen ung scen/öst, med hemmabas i Linköping.

Vilka är de största skillnaderna utvecklingsmässigt under dina år på teatern?
– Ljuset har ju utvecklats enormt. Nu är det så mycket ljus att det knappt behövs dekor. Dekoren har också förändrats i och med smidet och lättmetallen. Innan fick man bygga allt i trä, nu kan vi till exempel göra bryggor. Och naturligtvis har det även förändrats ljudmässigt.

Ser du några större skillnader i repertoaren?
– Nja. Allt som vi spelade förr har vi spelat igen. Sen har den moderna dramatiken naturligtvis kommit, med Lars Norén och sånt. Socialrealismen som kommit och nu kanske är på väg bort. Men det var nytt då, vi lagade till och med mat på scenen och hade rinnande vatten i kranen.

Andra ”riktiga” scenografielement hon arbetat med – och som visat sig fungera mindre bra rent allergimässigt – är en verklig gräsmatta på scenen samt en sandlåda full av korksmulor. Den torra vassruggen i kanten av Det susar i säven-scenografin fick också ryka.

Vilka föreställningar har du starkast minnen av?
– Operetten som hette Hiawatha, det amerikanska nationaleposet. Det var mycket speciellt både scenografi- och kostymmässigt. Sen har jag haft stor känsla för alla Strindbergs pjäser som vi har gjort. Till musikalen Blodsbröder så gjorde vi också en väldigt annorlunda scenografi med klotter. Det var lite roligt för målarna att hålla med. Men jag har nog gillat allting. Det är det fina med en sån här teater – att man fått göra så mycket blandade saker.

Vilka var de största succéerna, som du minns det?
– Den första La Cage aux Folles var en riktig succé, med Jörgen Mulligan och Christian Zell. Jag satt uppe på balkong och man klappade i nästan en kvart. Det var något nytt då, man talade inte om homosexualitet. Sen musikalerna överlag; Spelman på taket, Chicago. Och Röda Nejlikan – så otrolig och mångfacetterad musik. Jag tror att det var 150 kostymer i den.

Agnetas allra första föreställning – slutproduktionen på elevskolan – var August Strindbergs Holländarn. Och den allra sista blev Magnus Nilssons Vi skojar i morrn.

Däremellan har Agneta inte enbart jobbat med produktioner på Östgötateatern utan även varit tjänstledig för uppdrag på Kungliga Operan, Norrlandsoperan och stadsteatrarna i Helsingborg, Göteborg och Örebro. Hon gick i pension 2012.

Hur kom det sig att du fick upp ögonen för dekormåleri och skapandet av scenografi och kostymer?
– Det var allmänt det där att man tecknade och målade och har gjort det hela sitt liv. Om jag inte hade träffat Gunilla (Zacharias) så hade det nog blivit något med reklam, säger Agneta Skarp.

Text: Jeanette Söderwall, innehållsproducent med PR-ansvar på Östgötateatern

Läs mer om Östgötateatern här.

Bilden överst: Agneta Skarp och Anders Gullstrand. Foto: Jeanette Söderwall.