Måns Lagerlöf började sin nya tjänst som teaterchef på Riksteatern i september efter att ha varit vd och teaterchef för Örebro länsteater sedan 2009. Han arbetade innan dess i åtta år med ung scen/öst i Norrköping som han byggde upp och var konstnärlig ledare för. Länsteatrarnas verksamhetsledare Linde Sjöstedt träffade Måns för ett samtal.
– Länsteatrarna och Riksteatern kan dra nytta av varandras tillgångar och resurser på olika sätt, säger Måns Lagerlöf. Det är ju vårt gemensamma ansvar att det finns scenkonst i hela landet – en otroligt viktig demokratisk fråga.

Du har varit teaterchef på Riksteatern i sex veckor nu, vad var känslan när du fick jobbet?
Det var förstås väldigt roligt. Det är väldigt inspirerande när människor i en rekryteringsprocess bestämmer sig för att just du är rätt person att göra jobbet. Samtidigt var det lite blandade känslor. Vi hade fått en väldigt bra snurr i Örebro och det fanns efter en bra KIV-process massor av viktigt arbete kvar att göra. (KIV står för kompetensutveckling för individ och verksamhet och är ett visions- och kompetensutvecklingsarbete under ledning av Trygghetsrådet.)

Du är småbarnsförälder. Hur får man ihop ett krävande chefskap med ett familjeliv?
Jag har en dotter som är 1 år och tio månader. Initialt så får man inte ihop det. Min fru tar ett väldigt stort ansvar för det, men på sikt är det varken önskvärt eller hållbart. Just nu är jag inte världens bästa pappa.

Länsteatrarna i Sverige firar 20-årsjubileum och Riksteatern har alldeles nyss gett oss en ”födelsedagspresent”. Två dagar i Hallunda (2,3 okt 2014) med fokus på samarbete och omvärldsanalys. När du presenterade dig så sa du till dina forna kollegor att de fick välja att kalla dig svartfot eller trojansk häst. Hur tänkte du?
Jag tyckte att det var en rolig bild att man kunde se mig som en förrädare som hade lämnat länsteatergemenskapen för Riksteatern eller så kunde man se mig som en person som hade ett ärende på Riksteatern, nämligen att hjälpa länsteatrarna och Riksteatern att komma närmare varandra. Jag tror att Riksteatern och länsteatrarna har allt att vinna på en nära relation. Vi har trots allt en gemensam uppgift.

Vad tänker du nu efter dessa två dagar?
Jag känner mig upplyft och tycker att det var väldigt bra dagar. Det var högt i tak, vi förenades kring en gemensam upplevelse och en gemensam uppgift. Jag blev väldigt glad då det är just en sådan roll som jag hoppas att Riksteatern kan spela – som den samlande kraften.

Länsteatrarna och Riksteatern har en avsiktsförklaring, där vi bland annat gemensamt ska stärka statusen för scenkonsten i Sverige. Hur ser du på det nu? Vad ser du som våra gemensamma styrkor?
En avsiktsförklaring kan vara värdefull därför att man manifesterar en gemensam vilja, eller just en avsikt. Men sedan måste det till lite praktisk handling för att avsikten ska förvandlas till något som har ett värde för vår publik. Det är ju vårt gemensamma ansvar att det finns scenkonst i hela landet – en otroligt viktig demokratisk fråga. Jag har jobbat med det hela livet och jag anser att det är helt essentiellt för att samhället ska hålla ihop.

Vi behöver ett fungerande system för att distribuera scenkonst. Gemensamt ska vi nyttja den infrastruktur som Riksteatern teaterföreningar utgör, men det är klart att det finns mycket arbete att göra här. Sedan tror jag att vi gemensamt kan dra nytta av varandras tillgångar och resurser på olika sätt.

Tillsammans bär vi också ansvaret för berättelser om vad som händer i samhället. Jag ser att man från politiskt håll ofta underskattar scenkonstens betydelse. Jag tror att konsten och scenkonstenhar haft en jättestor del i att förflytta värderingar. Pratar vi om jämställdhet, representation, tillgänglighet, tror jag att scenkonsten spelat och spelar en avgörande roll.

Riksutställningar är en stark resurs för Museisverige, tänker du att Riksteatern skulle kunna fylla samma funktion för Scenkonstsverige?
Jag kan delvis hålla med om det. Det finns både scenkonstprojekt och utvecklingsprojekt som är av nationell karaktär, där det är självklart att Riksteatern som ska ta ansvar och initiativ.

Vad skulle du vilja samla människor och göra här?
Det finns många bra idéer. En är att jag tillsammans med Anna Pettersson vill skapa en nationell kompetensutveckling för skådespelare, primärt fast anställda skådespelare från länsteatrarna och stadsteatrarna. Vi planerar att sätta igång till våren 2015. Vi kommer att ägna oss åt utveckling av skådespelarens verktyg, men det kommer också bli en värdefull mötesplats för teatrarna. Det är viktigt, tror jag, att allt utbyte mellan teatrarna inte alltid sker på chefsnivå.

Ser du någon utmaning eller hinder i samarbetet mellan länsteatrarna och Riksteatern?
En väldigt stor utmaning som vi har gemensamt är att de lokala bidragen till scenkonst minskar. Det drabbar våra teaterföreningar som får en sämre ekonomi att arrangera. Det drabbar Riksteaterns egen produktion, det drabbar länsteatrarnas och fria gruppers produktion. Riksteaterföreningarna arrangerar en tredjedel från Riksteatern, en tredjedel från länsteatrarna och stadsteatrarna och en tredjedel från fria grupper. Så det slår hårt över hela branschen när de här föreningarna förlorar medel.

Mitt fokus har alltid varit på den publika verksamsamheten och mötet med publiken. Det har jag med mig från barnteatern. På en länsteater är publikmötet självklart, i biljettkassan och på scenen. För Riksteatern nationellt är det långt till publiken. Jag vill titta närmare på hur vi kan driva arrangörsutvecklingen mer åt ett möte med konsten. Det som driver människors engagemang, att man går med i en förening, det är att man har en kärlek till scenkonsten, man vill möta scenkonsten och man vill komma den närmare. Då måste man också få möta konstnärer och få inblick i de konstnärliga processerna. Då tror jag också att man har mycket lättare att locka unga människor in i föreningar. De är inte så intresserade av föreningen i sig utan av vad de får vara med om genom föreningen.

Vad har du för konstnärlig vision?
Det jag intresserar mig för är helt enkelt – hur vi kan närma de publika processerna och de konstnärliga processerna. Det är utgångsläget för mitt arbete. Vitaliseringen av föreningarna är för mig en konstnärlig fråga. Det hör ihop med det konstnärliga mötet – att få ihop den konstnärliga händelsen med människorna ute i landet.

Jag tycker att det är Riksteaterns uppgift att leta efter de berättelser och de historier som är betydelsefulla för hela landet.  För det är det som är Riksteaterns unikum, att man kan bära den berättelsen till många platser i hela landet. Det finns ingen annan teater som kan göra det.

Jag letar också efter konstnärliga idéer där man ser att man kan använda Riksteaterns organisatoriska struktur för ett konstnärligt utforskande. Det är helt fantastiskt, här finns 230 föreningar med 40 000 medlemmar som bara väntar på att någon ska lyfta luren och säga: Vill ni vara en del av detta? Det är en otrolig resurs som jag tror är lite outnyttjad i det konstnärliga arbetet.

Sedan har jag förstås en massa idéer om olika pjäser vi ska göra…

Hur ser du på scenkonst för barn och unga utifrån din nya roll?
Jag tycker och det kommer jag alltid att tycka att den teatern är viktigast. Ibland när jag jobbar med teater för vuxna så kan jag fundera över om det är meningsfullt, men det gör jag aldrig när jag jobbar med barnteater. Det är för mig helt självklart att det är en viktig och central del av Riksteaterns verksamhet.

Det är ju också en distributionsfråga, alla barn ska ha rätt och möjlig att ta del av scenkonst och där är Riksteatern en jätteviktig aktör. Vi gör mycket barnteater för många barn varje år. Där finns det ett oändligt behov. Även om alla länsteatrar bara gjorde barnteater och Riksteatern skulle göra dubbelt så mycket barnteater så skulle det inte räcka för att alla barn skulle få se en föreställning om året.

Om du nu skulle ha Alice Bah Kuhnke, vår nya kultur- och demokratiminister, i rummet vad skulle du önska av henne?
Jag skulle peppa henne att ligga på vad det gäller det som utlovades i regeringsförklaringen, nämligen att göra FN:s Barnkonventionen till svensk lag. För i FN:s barnkonvention står det att alla barn har rätt att ta aktiv del i kulturlivet. Det är ingenting som Sverige lever upp till idag. Så om vi skulle få igenom att FN:s barnkonvention blir lag då skulle det– i alla fall på pappret – förändra hela landskapet. Då skulle kommuner och andra få lov att höja ambitionen och låta alla barn ta aktivt del av kulturlivet vilket idag inte är fallet. Det var någonting som jag blev helt tagen av i regeringsförklaringen, jag var helt oförberedd att man skulle vara så radikal.

Det är väldigt roligt att vi har fått en kultur- och demokratiminister. Barnkulturen är ett slags grundarbete för vår demokrati. Skolan är det mest demokratiska sättet att nå ut. Om vi når ut till alla barn – då vet vi att alla i vårt samhälle vid någon tidpunkt i livet har fått tillfälle att tillskansa sig kulturen som ett verktyg att få syn på världen. Sedan jag var barn och mötte kultur för första gången, det hade otrolig stor betydelse för mig, lever jag med den erfarenheten och kunskapen att den inre världen är större och rikare än den yttre. Det vill jag att alla barn ska få möjlighet att uppleva.

Vi ser resultat av den samhällsutvecklingen vi har haft, ett land som håller på att slitas sönder, väldigt stora motsättningar mellan stad och landsbygd och vi har ett rasistiskt parti i riksdagen. Då tror jag kulturen för barn, och vuxna för den delen, har en otroligt stor betydelse för att överbrygga de klyftorna.

Jag tror att Alice Bah Kuhnke har stora insikter i de här frågorna, hon har en lång kunskap av att arbeta med barn och rättvisefrågor. Jag känner stor tillförsikt.

En annan viktig fråga handlar om representation, det är ju väldigt starkt kopplat till demokratifrågan.Vad tänker du om det?
Vi har en jätteresurs på Riksteatern, i de här frågorna har Riksteatern gått i täten. Det är väldigt roligt att komma till en arbetsplats där man ser en mycket större representation i personalen än på många andra arbetsplatser. Det finns också en jättestor kompetens hos personalen i huset som har jobbat med representation på ett konkret plan i produktion, vid rekrytering osv. Riksteatern har haft ett internationellt arbete, att göra gästspelsslingor på andra språk i Sverige under en lång tid och det har tagit en ny publik till teatrarna. Här kan också länsteatrarna och Riksteatern samarbeta mera. För vi har en enorm resurs i form av kompetens som jag tycker att vi i större utsträckning ska dela med oss av. Sedan finns det självklart massor kvar att göra på Riksteatern när det gäller mångfald och representation.

Jag vet att du kommer från Finland alldeles nyligen och ett avstämningsmöte om Scenutan Gränser. Hur ser du på det bilaterala samarbetet mellan Sverige och Finland?
Projektet Scen utan gränser är avslutat och nu ska vi se till att vi tar vara på erfarenheter och kontakter som projektet byggt. Samarbetet med Finland är delvis en minoritetsfråga och en språklig fråga som handlar om att det finns en stor finsk minoritet i Sverige och en stor svensk minoritet i Finland. Det är en ganska unik relation som Sverige och Finland har med varandra. Riksteatern kommer fortsatt vara engagerad i att göra detta utbyte möjligt och fruktbart, men vi kommer behöva andra krafter som hjälper oss att bära ansvaret, både hemma och i Finland. Jag tror också att det kan vara bra att t.ex. fler länsteatrar tar plats här.

Utifrån din roll som teaterchef hur ser du på ditt ledarskap?
Ju mer jag har jobbar som chef, desto mer har jag blivit intresserad av ledarskap och jag tycker att det är väldig troligt att utveckla det i takt med att jag för varje dag som går så blir jag mer och mer ödmjuk inför uppgiften. Ledarskap handlar för mig i slutändan om människor och hur man förhåller sig till och hanterar människor och deras relationer till varandra. Får man det att funka så går det rätt så bra. Sedan tar det väldigt lång tid att lära sig att möta människor på ett bra, respektfullt men samtidigt tydligt sätt.

I takt med att tryggheten i rollen som ledare växer, så blir man också mer benägen att kunna erkänna sina svagare sidor och då blir man också automatiskt en bättre chef. När man inte tror att man kan och är bäst på allting. Och när man också kan se att man har sidor som man behöver arbeta med. Jag kan bli väldigt i gasen och prata väldigt, väldigt mycket i vissa sammanhang. Jag tränar mig på att vara tyst.

Jag tror att det har hänt väldigt mycket på ledarskapssidan på teatrarna. Man har professionaliserat både ledarskapsrollen och teatrarnas organisationer något enormt. Det har skett utifrån ett väldigt starkt yttre tryck, i form av minskade medel, vilket skapat behov av att effektivisera och tydliggör organisationerna. Där har det hänt jättemycket. Jag tror också att vi har blivit väldigt effektiva, lite för effektiva ibland kanske.

Tänker du att New Publik Management håller på att klämma sig in även i scenkonstbranschen?
Ja, och det är jag en stor motståndare av. Det är en pest. Tack och lov tycker jag att det känns som en övergående tendens. Jag har en målsättning när det gäller Riksteatern och det är att det konstnärliga samtalet internt ska få ta mycket större plats här. Det ska bli en arbetsplats där det konstnärliga arbetet står i första rummet.

Vad är en riktigt bra föreställning?
Det måste vara väldigt kommunikativt för att jag ska tycka mycket om det. Det måste finnas en idé om hur man kommunicerar med publiken. Sedan måste det vara oförutsägbart. Helt enkelt.

Jag har sett många sådana föreställningar, men det som fick mig att bestämma mig att jobba med teater det var när jag såg Lusthuset på Unga Klara. Jag var kanske 17 år. Det var en otroligt omvälvande och stark upplevelse. Den var enskilt anledningen till att jag ville jobba med ungdomsteater, den föreställningen. Jag blev otroligt drabbad.

Kan du sätta ord på vad det var som drabbade dig?
Det var en upplevelse precis i slutet av föreställningen. Rickard Wolf spelade en äldre kvinna Hon dricker en Bloody Mary vid någon bardisk alldeles ensam. Då åker scenografin, som har legat i vatten, upp i taket så att det börjar regna. Rickard Wolf går runt i regnet. Det var otroligt fantastiskt, någonting i själva storyn grep mig, men jag kommer bara ihåg bilden på det sättet.

Men det som hände då var att jag förstod vad konst är. Att det är någonting som är ganska olikt verkligheten, men kan bli en sannare bild av verkligheten än den direkta avbildningen. Då bli världen bra mycket rikare. Sen identifierade jag mig väldigt starkt med karaktären som Rickard Wolf spelade. Att jag plötsligt kunde identifiera mig med en person, en karaktär som var väldigt långt ifrån mig. Jag var 17 år och det här var en äldre kvinna, dessutom spelad av en man. Det var så många lager som jag upptäckte att kunde känna väldigt starkt för. Då blir också livet rikt, när man inte är fast i sin egen position utan man kan vara väldigt många människor. Det är också basen för att vi överhuvudtaget kan förstå varandra och bygga ett samhälle tillsammans. Att vi har förmågan att se oss själva i andra och inte bara identifiera oss med det som är likt oss, utan också det som är olikt oss.

Så det var där det hände.

Bilden: Måns Lagerlöf, foto Elis Hoffman