Gugge Sandström har arbetat som teaterchef i 28 år. Nu lämnar han över Dalateaterns ledarskap till Lisa Hugosson efter fem år. Gugge har en lång och gedigen erfarenhet av scenkonst. Flera höjde på ögonbrynen när han gick från producentjobbet till teaterchef, det var tämligen ovanligt för 28 år sedan. Men den bakgrunden har snarare varit en tillgång. Under 14 år var han chef för Folkteatern i Göteborg, tidigare var han teaterchef för Älvsborgsteatern, Borås stadsteater, vice teaterchef, planeringschef på Göteborgs Stadsteater, samt prefekt på Teater- och Operahögskolan i Göteborg. Läs hans tankar om scenkonstens roll i det demokratiska samtalet:

Gugge Sandstrom Foto Linde Sjöstedt

Gugge Sandstrom Foto Linde Sjöstedt

”Demokrati, digitalisering och finansiering har varit vårens återkommande punkter på scenkonstens branschmöten och årets biennal. Dessutom börjar nu de första erfarenheterna av Samverkansmodellen skönjas. Det finns flera intressanta samband.

Alla länsteatrar har, oavsett hur själva bolagsbildningen ser ut, ett uppdrag som är formulerat av en politisk instans. Här framgår det vad som förväntas av institutionen och med detta följer de resurser som ställs till förfogande. Sällan är dessa i vettig relation till varandra men det viktiga är att den politiska nivån klart uttryckt förväntningarna, t.ex. att vi ansvarar för barn- och ungdomsverksamhet, att vi skall turnera samt i bl.a. Dalateaterns fall, att vi har haft ansvar för att värna och vitalisera demokratin.

Med införandet av den regionala kulturplanen i Dalarna har fler kommit att ha synpunkter på den regionala kulturen och det tidigare kulturpolitiska visionsdokumentet har blivit ersatt. Skrivningarna är nu betydligt mer utslätade men mer omfattande. Dokumentet är en kompromiss av synpunkter från alla kommuner, kulturaktörer och det så kallade civilsamhället och skall godkännas av Statens Kulturråd, så att den statliga kulturpolitiken, trots regionaliseringen, skall upprätthållas, om dock med mycket mindre statliga medel. För hur staten än argumenterar om hur många miljoner som tillförts kultursektorn, så har inga anslagsnivåer på ca 0,5% ökning de senaste åren klarat av att täcka teatrarnas löne- och prisomräkning. Skattelättnader för enskilda individer, som sägs vara den största kulturpolitiska reformen, har varken inneburit att den turnerande teaterns transportsträckor blivit kortare eller att fler människor flyttat till glesorten.
Kanske digitaliseringen är den naturliga förlängningen för att lösa detta problem? Eftersom det är dyrt att digitalisera landsortsbiograferna kan man istället sända föreställningar direkt i din smartphone som du kan se närhelst det passar dig. Digitaliseringsargumentet har flitigt förekommit under våren utan att det ifrågasatts om inte mötet, samtalet, då ersätts av envägskommunikation. Dessutom är mobiltäckningen långt ifrån heltäckande i landet.  Alla skattebetalande människor, även de i glesbygden har den demokratiska rätten till möten med den levande kulturen. Så gäller även för de inte skattebetalande barnen.

Det är av detta skäl som Dalateatern utvecklar det interaktiva fiberoptiskt överförda teatermötet för att fortsatt ansvara för att värna och vitalisera demokratin. Den interaktiva föreställningen har två salonger samtidigt när föreställningen spelas, en där föreställningen faktiskt spelas samt en på distans dit föreställningen överförs. Men staten vill inte satsa utvecklingsanslag för att låta oss utveckla och pröva tekniken. Kan skälet till detta vara i linje med utslätningen av demokratiaspekten inom kulturpolitiken? Glesbygden värderas lägre än tätorten.

Det framförs att Samverkansmodellen vitaliserat den kulturpolitiska debatten och att fler deltar i den. Det är säkert riktigt men statens abdikerande och alltmer passiva kulturpolitiska roll resulterar i att kulturpolitiken nivelleras till alltmer undanskymda nivåer.

Det är upp till oss själva att försvara scenkonstens roll i det demokratiska samtalet. Det är vi som har ansvaret för en angelägen repertoar för de medborgare som vi är satta att möta. Det är vi som måste söka förankring och hålla öppna mötesplatser i hela den region vi arbetar i och för att nå ut så långt som möjligt måste även vi se till att låta den digitala tekniken komma oss till nytta, inte lycksökande bolag som vill slå mynt av vårt arbete. Det är vi som måste utveckla dramapedagogiken runt de föreställningar vi gör för den unga publiken så att samtalet om att växa som människa inte slås ut av underhållning för stunden.

Har samhället en gång gett oss den här uppgiften är det också vår skyldighet att påminna samhället om detta så det inte glöms bort och göms i nya kvartalskapitalistiska nyckeltal. Samhället förändras och vi med det, men när det sker förändringar skall detta vara tydligt och öppet. Om kulturministern hellre vill titulera sig nöjesminister så må hon göra det men jag vill inte döpa om min kulturinstitution till nöjesinstitution.

Analysmyndigheten bör få uppdraget att skapa statistik för scenkonstområdet och jag tror att de är kloka nog att ställa uppdragen som utgångspunkt för de uppgifter de samlar in. Parametrar som hur många föreställningstillfällen som det kostar för att flytta föreställningar till avlägsna delar för att just skapa de levande mötena med publik är viktigare att ta hänsyn till än redovisningen av fikabrödsförsäljningen, som skall göras enligt Kulturrådets handbok för rapportering till staten enligt Samverkansmodellen. Hur stor andel av befolkningen på en ort som kommer i åtnjutande av föreställningen är lika intressant som det samlade antalet besökare under en föreställningsperiod. Är vi satta att spela för alla femteklassare i länet så är den måluppfyllelsen lika viktig att redovisa som antalet besökare totalt. Då kan heller inte den totala biljettintäkten vara mått på hur institutionen lyckas med sitt uppdrag då en 12-åring betalar betydligt mindre för sin upplevelse än den vuxne gör för helaftonsföreställningen.

Vi får heller inte vara ömtåade när vi värnar om konst och humaniora. Vi bör alla arbeta för att skapa fler fristäder för förföljda och hotade författare och konstnärer. Vi måste vara beredda på konst ofta provocerar på ett oväntat sätt. Jag blev själv mycket överraskad när vi efter en månads föreställningar med ”Hemsöborna” kom till en ort som visade sig innehålla starka rasistiska krafter. För mig är det naturligt att vi har en ensemble som inte bara består av vita etniska svenskar.
Ett litet nätverk bombarderade teatern med invektiv och lovade se till att jag och regissören ställdes inför rätta och skulle dömas för förräderi och avrättas när maktövertagandet hade skett. ”Negern” som spelade en huvudroll i föreställningen skulle skickas tillbaka till Kongo (som han för övrigt inte hade någon som helst anknytning till). Företrädare för Svenskarnas Parti uttalade att vi inte skulle komma och påstå något om ”svenskhet” för ”här har mitt folk bott i 14 000 år”, som partiordföranden uttryckte det. En sverigedemokrat klassade oss för kulturmarxister och hävdade att Sverige i framtiden skulle följa samma kulturpolitiska inriktning som Ungern. I det demokratiska samhället ges också utrymme för extrema åsikter. Syftet med hoten är att vi skall skrämmas till tystnad och anpassa oss.

Men det demokratiska samtalet måste föras öppet. Scenkonsten skall inte gå i något politiskt ledband. De politiska partierna som hittills formulerat vårt uppdrag har gjort det med respekt och de tillämpar den armlängds avstånd som den konstnärliga friheten kräver. Teatern diskuterar en rad samhällsfrågor och skall så göra och odemokratiska grupper kommer att rasa mot detta. I det demokratiska samhället skall förändringar ske med transparens, inte med hot, inte med tillrättalagda nyckeltal, inte smygvägen genom strypta anslag eller att övervältra det ekonomiska ansvaret för kulturen på någon annan.

Varje samhälle har sina angelägna frågor. Scenkonstens roll måste vara att fånga upp dessa frågor, gestalta dem och skapa de mötesplatser där samtalet förs.”

Gugge Sandström
Teaterchef Dalateatern

 

Välkommen till vårmöte på Teater Halland!

Länsteatrarna i Sverige och Teater Halland hälsar välkommen till vårmöte 9-11 mars 2020 på Teater Halland, Svärdfiskgatan 8 i Varberg.


Jag vill äta middag 9 mars

Jag vill se kvällsföreställningen 9 mars.

Jag vill äta lunch 10 mars

Jag vill äta middag 10 mars

Jag vill se kvällsföreställningen 10 mars.

Jag vill äta lunch 11 mars



Jag godkänner att denna anmälan är bindande.