Dockteaterföreställningen Beth the Pet är en samproduktion mellan Unga Klara, Teater Halland och Ung scen norr/Norrbottensteatern. Nu spelas föreställningen i klassrum för högstadieelever i Norrbotten. Norrbottensteaterns marknadskommunikatör Andrea Thür har intervjuat skådespelarna Jonas Hellman Driessen och Mia Blomberg om konsten att sköta dockorna.
― Det är en hårfin skillnad mellan att det lever och att dockan blir en docka, säger Jonas Hellman Driessen.
Beth the Pet. Jonas Hellman Driessen och Mia Blomberg. Ung scen norr/Norrbottensteatern. Foto: Josephine Wiklund.
Med många timmars övning, små nyanser, och en viss bävan, lär sig skådespelarna Jonas Hellman Driessen och Mia Blomberg dockteaterns hantverk till föreställningen Beth the Pet. En helt egen konstform, och kanske det svåraste de gjort i sina karriärer.
– Det är ju lite teatermagi när dockorna väl blir sådär levande. Då vill man verkligen åstadkomma det, för det är en hårfin skillnad mellan att det lever och att dockan blir en docka, säger Jonas.
En enkel, effektfull scenografi möter publiken i scenrummet. Det blanka, svarta tyget i fonden sveper ner på golvet. På borden intill ligger fem dockor på rad intill varandra, nutidsenligt klädda i små hoodies, säckiga byxor och mini-sneakers. Det är det nyförälskade paret Jordi och Cia, bästa kompisarna Reuben och Lavan, och så 14-åriga Valerie, syster till Jordi och Reuben men ändå ensammast i världen, som skriver sina innersta tankar i sin pälsklädda dagbok, Beth the Pet.
I höst ska dockteaterföreställningen Beth the Pet spelas i klassrum för högstadieelever, och skådespelarna Jonas och Mia har fått lära sig att både agera med, och gestalta berättelsen med dockor, något de aldrig gjort tidigare.
Det har verkligen varit learning by doing, intygar Mia, och redan förra sommaren inledes arbetet med workshopdagar tillsammans med Jenny Bjärkstedt som tillverkat dockorna.
– Första dagen hade jag värk i armen efter tio minuter bara av att hålla upp dockan, säger Mia.
– Det är mycket mer fysiskt än vad jag hade en susning om. Man har ganska ont i knän och rygg, man jobbar i konstiga ställningar, säger Jonas.
Båda är överens om att dockteater är en väldigt oförlåtande konstform där inget går att fejka.
– Det finns ingen skön gråskala. Antingen ser det bra och levande ut eller så ser det fult ut. Och man vill ju att det ska se bra ut hela tiden, säger Jonas, som tycker det varit svårt att berätta historien och samtidigt gestalta texten genom en docka. Några dagar innan provpublik och premiär är det ”precis så att vi nosar på det”, berättar han.
– Det är så många saker att tänka på, på en och samma gång. Men när det väl känns bra är det väldigt kul, säger Mia.
Beth the Pet. Ung scen norr/Norrbottensteatern. Foto: Josephine Wiklund.
Pjäsen är en samproduktion mellan Unga Klara, Teater Halland och Norrbottensteatern. Därför har repetitionsarbetet skett både i Varberg, Stockholm och på Norrbottensteatern. En stor del av repetitionerna har handlat om att lära sig dockorna och inspireras av hur de andra ensemblerna jobbat.
– Jag tycker att det varit givande att se varandra. Jag tycker att vi lyckats göra det utan att man börjar jämföra sig och bli självkritisk, säger Mia.
Men, det går inte att bortse från att arbetet med föreställningen varit en utmaning. Eller flera utmaningar, snarare.
– När vi först presenterades för projektet var det inte sagt att det var dockor. Då var det ”en pjäs med inslag av dockor”. Sedan blev det en hel dockteater. Då tänkte jag – gulp, säger Jonas, som sett mycket marionetteater tidigare.
– Jag har sett ganska mycket barnproduktioner och alltid tyckt att det är så fascinerade med de här dockorna. Så initialt tänkte jag ”okej, vilken rolig utmaning”. Sedan har det ju varit miles svårare än vad jag trodde.
Mia blev ”väldigt taggad” när hon fick höra om pjäsen.
– Jag tycker det är roligt att lära mig nya saker. Men det har varit bra dagar och dåliga dagar. Ibland har vi gjort saker, och fått se det på klipp. Och så tror man att man är så jäkla mycket bättre än vad man är, så kollar man på klippet och bara ”faan, vilken reality check… ”
Jonas beskriver det som att ”allt med det här projektet är en utmaning”.
– När jag fick veta att det är en klassrumsföreställning – utmaning! Det har vi inte gjort förut. Det känns ganska läskigt att komma in i klassrum för högstadieelever. Dockteater. Och ämnet, psykisk ohälsa. Det är en fyrklöver av bara utmaningar! Det finns inget som talar för oss, egentligen. Men idén är ganska bra, säger Jonas sedan och kan snabbt vända utmaningarna till någonting positivt.
– Jag tror att det kan vara lite avväpnande att komma in i klassrum. Dockorna kan kanske hjälpa att eleverna som ska titta på föreställningen kan ta till sig ämnet på ett bättre sätt än att jag och Mia som skådisar ska gestalta fjortonåriga människor som kämpar med sitt mående. Här blir det de här väldigt fina och, i bästa fall, levande dockorna som gör det.
Under premiärveckan väntar provpublikstillfällen med målgruppen innan premiären den 5 september.
– Vi har ingen aning om hur det studsar! Det ska bli jättespännande. Och jag tänker att det här kommer absolut slå an hos dem och förhoppningsvis starta tanken om att våga öppna upp sig, säger Mia.
Ensemble, Beth the Pet. Ung scen norr/Norrbottensteatern. Foto: Josephine Wiklund.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund
Läs mer och boka här.
Bilden överst: Beth the Pet. Foto Märta Thisner.