Malin Hülphers, scenkonstchef vid Estrad Norr, skriver i  sin julkrönika om krisen och dess fyra faser; chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Vi närmar oss nu fas tre, bearbetningen. Och här kommer scenkonsten in – för att ta oss vidare till fas fyra.

Malin Hülphers, foto teatern

”Jag har ett riktigt uselt lokalsinne. När jag var ung var det bara mest lite lustigt. Med åren blir det mindre och mindre lustigt. Otaliga är de panikartade, tårfyllda stunder i bilen invid vägkanten när jag åkt vilse, övertygad om att jag har tappat fotfästet i livet. Att jag, trots mina 56 år, aldrig kommer att bli vuxen nog att ta mig från punkt A till B, och att denna defekt i mitt huvud kommer att ställa till det för mig livet ut. Om jag försöker hitta en bild som beskriver ordet ”vardagskriser”, är det dessa situationer som kommer upp.

I december 2020 är det en patetisk självömkan att kalla detta för kris. Eftersom temat i denna text är grubblerier över krisfaser och bearbetning ville jag gärna ta ett personligt exempel från mitt liv, men vad jag än kommer på så blir det futtigt jämfört med allt som pandemin fört med sig.

Det sägs ju att en kris har fyra faser: Chock, Reaktion, Bearbetning och Nyorientering. Jag har funderat på om inte den processen kan appliceras på lite allt möjligt, stort som smått. T.ex. en dramaturgi, eller en komposition. Varför inte tänka sig formen på ett konstnärligt verk enligt dessa faser? Personlig utveckling, både som enskild och som grupp, följer också liknande mönster. Omställningar, både medvetna och ofrivilliga tycks behöva följa ett visst förlopp för att sluta lyckligt. Intressantast ur ett kreativt perspektiv blir bearbetningsfasen. I en krishantering är det under den fasen man är mottaglig för samtal och konstruktiv reflektion. Det är där arbetet sker, det som leder oss framåt.

En produktionsprocess på teatern har ju också sina faser. Och även om varken repetitionsarbetet eller turnén normalt är särskilt traumatiska så tror jag ändå på en sorts bearbetningsfas. På Estrad Norr jobbar vi just nu rätt hårt på att förbättra våra efterarbetesrutiner. Minnas att produktionen inte är slut när sista föreställningen spelas, den är slut när efterarbetet är gjort. Det blir en sorts bearbetning, att stå där med all scenografi, rekvisita och kläder som ska tas om hand. Att fundera över vad som ska slängas, sparas eller återvinnas är förstås inte lika roligt som att sätta tänderna i en ny produktion, men jag tror arbetet – under förutsättning att det ges tid – är helande. Med efterplockandet – även det administrativa – kommer reflektionen till oss på samma sätt som utvärderingen av hela produktionen. Det måste landa, sorteras, uttryckas, betraktas för att vi ska kunna vara en lärande arbetsplats och gå vidare med något nytt. Också att i efterhand kunna skratta åt det som gick fel är en skön känsla när man vet att man lärt sig något av det.

Funderar lite på var vi befinner oss just nu i pandemikrisen och kommer fram till att vi nog så sakta börjar närma oss bearbetningsfasen. Och här kommer teatern in. För i ett större perspektiv tror jag att just teatern har det kollektiva samhällets bearbetande funktion. Alla scenkonstformer är ett uttryck för det samhälle vi lever i men ingen uttrycksform har så nära och direkt kontakt med samtidens frågor som teatern. Det är ju på teatern som det passionerade intresset för samhällsskeenden finns, som människors olika perspektiv bryts mot omvärlden och gestaltas för oss.

På Västernorrlands regionteater under 70-talet hade jag som barn möjligheten att följa produktionsarbetet bakom kulisserna eftersom jag hade en förälder i ensemblen där. När jag nu i efterhand tänker på den djupa och omfattande samhällsresearch som gjordes inför varje produktion känner jag stor respekt. Ja, det var en annan tid. Men ändå, jag kan längta efter en uppvärdering av teatern som reflektionsyta, som plats för det samhälleliga efterarbete vi behöver för att som grupp och som individ förstå vår samtid.  2020 har stukat scenkonstens förutsättningar. Vår djupa instinkt, att bara i yttersta nödfall ställa in en föreställning, plågar oss nu när det måste ske gång på gång. Men snart kommer en tid när pandemin som samhällstrauma verkligen behöver tas om hand. Det är då vi i vår långa kollektiva bearbetningsfas behöver teatern mer än någonsin. Att gestalta berättelserna från den här tiden, hjälpa oss att betrakta, få perspektiv genom dramats spegel. Och kanske så småningom till och med få skratta åt det.

Jag reser inte så mycket just nu. Risken att åka vilse minskar då avsevärt, vilket är tur eftersom mitt lokalsinne tillsammans med kompakt decembermörker är en dålig kombination. Hur skulle bearbetningen av mitt desorienteringstrauma se ut?Borde jag prata med mina vänner, få hjälp att spegla, reflektera, lära och till slut helt enkelt kunna se det komiska i situationen? Kanske.

Eller så tar jag bara GPS:en.”

Malin Hülphers, scenkonstchef Estrad Norr

Bilden överst: Malin Hülphers, foto Sandra Lee Pettersson