Dramatikern, regissören och dramaturgen AnnaLina Hertzberg slutade som konstnärlig ledare för ung scen/öst den sista november. Här skriver hon en krönika och reflekterar över året som gått, om att leva, och lämna, i ovisshet.  2020 har det varit extra angeläget att kunna erbjuda scenkonst till barn och unga, som ger dem en paus i verkligheten där känslor och tankar kan få färdas hur de vill.

AnnLina Hertzberg, foto Fotografica

”Efter skärpta restriktioner från regeringen måndagen den 16 november valde Scenkonst Öst att pausa sin publika verksamhet med omedelbar verkan. ung scen/öst hade då hunnit spela halva sin spelperiod.

I denna tid har det varit extra viktigt att kunna erbjuda scenkonst till barn och unga i Östergötland. När så mycket annat stängts ned har våra föreställningar Orka mera – orientera! och Maskineri kunnat erbjuda ett andningshål, en paus i verkligheten där känslor och tankar kan få färdas hur de vill. ung scen/öst har kunnat bedriva verksamheten på ett säkert sätt, och det har känts viktigt att kunna bevisa att det faktiskt går.

Båda våra föreställningar har varit fullbokade denna höst. Det anpassade arbetet har krävt uppfinningsrikedom och flexibilitet av många, det har gällt konstnärliga val så väl som arbetsmiljö. Vår marknadsavdelning har gjort ett gediget arbete med att “bolla” publik fram och tillbaka – vilket blir effekten av framskjuten premiär, boka in för turné och sedan lägga om till fast scen, boka, avboka, boka om och till sist pausa all verksamhet.Trots allt detta – trots att hela havet stormar – har kontakten med våra bokare, lärare och deras elever, i stort varit positiv och därmed har de så välbehövliga energireserverna fyllts på.

Det har varit viktigt även för oss internt att kunna fortsätta jobba, och stötta varandra. Precis som för de flesta andra har den stora utmaningen varit att aldrig riktigt veta något. Osäkert vem som är på jobbet idag, föreställningar ställs in och bokas om, hur mår den som är hemma och sjuk och så vidare – det tröttar ut alla. Det har varit extremt viktigt att hålla blicken lyft mot horisonten för att inte förlora oss i här och nu, men också för att kunna hushålla med energi. Går det att klara av kaoset när ingen vet hur det här kommer att sluta? Hur går det att hitta ett lugn och en energi i varje dag? När är det är premiär för ett friskt Sverige?

Personalmöte i parken Trädgårdsföreningen. Foto teatern.

Ingen vet. Det som ändå hjälpt oss på ung scen/öst är att försöka vila i att inte veta. Redan när pandemin bröt ut började vi med täta avstämningar, både för att dela ny information men även då det inte fanns någon information att ge. Den digitala kommunikationen har utvecklats, och omfamnats, och vi har hjälpt varandra att göra den till en trygg plats. Den har även tvingat in verksamheten i en annan typ av konflikthantering. Kommunikation har blivit rakare och vi har valt att ta tag i problemen snabbare. Möten och repetitioner har skett digitalt, men lika viktigt har det varit med våra digitala fikor – där de dåliga skämten och den ineffektiva effektiviteten fått plats. Vi har haft ”corona-rundor” och försökt hitta var stressen och oron bor någonstans. Ofta har vi inte kunnat lösa problemen, vi är ju i en pandemi, men kunnat påminna varandra om att vara förlåtande och enas i att alla gör sitt bästa – mer än så går inte.

Alla är påverkade på något sätt, både på jobbet och privat. Många människor är allvarligt sjuka, de flesta ekonomier står inför stora utmaningar, många blir av med jobb, vänner och kollegor i branschen har det jättetufft. Men i den där oron och tröttheten har ung scen/öst valt att tänka och säga: ”Vi fixar det här! Det är jättetufft nu, men vi kommer klara det”, istället för att bromsa upp.

I dystopin Maskineri varnar maskoten Siggy för den kommande katastrofen. Foto Bertil Hertzberg.

I vanliga fall har jag ett standardknep för att få mig själv på bra humör. Det är att åka med ut i klassrummen och se en av våra föreställningar, eller gå ned i foajén och lyssna på vad barnen säger när de kommer ut från scen. Under året som gått har publiken saknats mig och jag har istället omsorgsfullt plockat fram dyrbara minnen, teckningar och brev från barn. För att motivera mig att gå upp, gå till jobbet, blicka mot framtiden måste jag se de positiva effekterna av coronatillvaron. Tack vare att jag delat den inställningen med mina kollegor har jag, som stundtals invaderats av misströstan, också kunnat välja att drivas av den energin.

Jag har nu lämnat ung scen/öst och blivit avtackad genom nya rutiner och ritualer, blom- och tårtbud, flera digitala fikor, filmade tal och mail. De digitala kanalerna har fyllts av hjärtan och pepp. Jag lämnar ung scen/öst i en tid av ovisshet, men i stor förvissning om att det kommer går bra. Paula McManus, ny konstnärlig ledare, kommer så småningom åter kunna öppna dörren och publiken kommer få ta del av scenkonst i världsklass. För ung scen/öst fortsätter göra teater för världens viktigaste publik!”

AnnaLina Hertzberg