Michael Cocke, regissör och konstnärlig ledare Folkteatern i Gävleborg

”Den 1 och 2 juli spelas Folkteatern i Gävleborgs Kärleken Är Fri!? i Visby under Almedalsveckan. En föreställning om att leva i hederskulturer i Sverige. Att vi spelar denna pjäs nu har sin bakgrund i att jag 2001 blev tillfrågad om att göra en föreställning om tjejers situation i hederskulturer (det blev sedan tre pjäser; Elektras Systrar, Elektras bröder och Elektra Show) Efter några dagars funderingar över om jag var rätt person för detta –”vit medelålders man” – tackade jag ja. Ska vi skapa ett samhälle för alla måste vi alla delta i att lösa de problem vi har oavsett om jag är personligt drabbad av för tillfället.

Arbetet blev ett brutalt uppvaknande för mig. Jag hade aldrig hört talas om hederskultur och jag ställdes inför helt nya utmaningar som regissör. Trots att jag läste på så mycket jag kunde insåg jag att min kunskap och mina referenser inte räckte till.

Jag blev helt beroende av en expertgrupp av ungdomar som kunde ge feedback på innehåll och gestaltning. De kunde relationerna och koderna. Deras närvaro gjorde oss trygga och modiga i arbetet. Genom att kunna läsa av vilka situationer och moment som väckte engagemang och diskussion kunde vi ta det längre. Och skratt! Vi ville ha humor för att öppna upp för alla sorts känslor i ett så tungt ämne. Det blev möjligt att undersöka tillsammans med vår referensgrupp. Med dessa arbeten blev jag tvungen att kliva ur en trygg enhetlig scenisk kontext till en osäkrad teaterhändelse där varje gest, kostymplagg, rekvisita kunde ha många olika betydelser. Till en mångkulturell teaterhändelse där en del situationer skulle ge en del av publiken total igenkänning men där andra inte skulle förstå nånting.

För mig blev det ett arbete som började i en rädsla för osäkerheten i detta till en nödvändighet i att det är just detta teatern behöver sträva efter; frågorna, situationerna och mötena som osäkrar det invanda och som vågar ta i de viktigaste frågorna som inte har några enkla svar.

Att gestalta den grupp som kanske är mest utsatta i samhället visade sig (och är fortfarande) politiskt laddat. Enligt en rapport från Ungdomsstyrelsen är ca 70 000 ungdomar i Sverige osäkra på om de ska få välja livspartner själv. Jag har själv träffat många kvinnor som brutit med sin familj. Kvinnor som lever med dödshot. Kvinnor som blivit bortgifta men lyckats fly. Jag har träffat lärare som förtvivlat berättat om tjejer som inte kommit åter efter sommarlovet. Nära anhöriga till kvinnor som blivit hedersmördade. För mig har det varit märkligt att det varit politiskt laddat att lyfta just denna utsatta grupps situation. Det har funnits en rädsla för att det är rasistiskt, att det spelar främlingsfientliga krafter i händerna. Att det pekar ut vissa grupper i samhället. Att det är samma över allt – mäns våld mot kvinnor. Jag har t o m blivit ifrågasatt för mitt engagemang bara för att jag är den man jag är, med den bakgrund jag har.

Kärleken är fri!? Siham Shurafa, Susan Taslimi, Hannah Masharqa, David Weiss, Fikret Çeşmeli, foto Martin Skoog

När det kommer till en vardag och man träffar alla dessa killar och tjejer som själva beskriver sin situation blir dessa ifrågasättanden helt irrelevanta. För dom är det på liv och död. Att hitta vägar till de mest basala; att umgås med vem de vill, att få studera, att hitta vägar för att nå sina drömmar, att få välja sitt eget liv. Det finns ett enormt behov av att få bli sedda i sin situation, att få se sin verklighet gestaltad på en svensk scen.

Erfarenheterna från Elektrapjäserna visade mig att konsten har en enorm kraft och kan göra avgörande skillnad; för individer och för samhället. Mer än jag nånsin vågat tro. Det var nästan skrämmande att förstå den kraften. Och ansvaret som följde med det.

Kärleken är fri, Folkteatern i Gävleborg, Hannah Masharqa, foto Martin Skoog

I vårt arbete på Folkteatern har vi i vardagen strävat efter att vara nära publiken, försökt ha öppna arbetsprocesser och på olika sätt sökt vilka som är de viktiga livsfrågorna för barn och vuxna i Gävleborgs län. Det finns en lång tradition i det. Det ger oss mod mening. Och det tvingar oss till att bli skarpare och mer medvetna. Är det vi gör bekräftande eller ifrågasättande av den rådande verkligheten och vår tids normer och värderingar. Hur gör vi teater som skapar rum för nya tankar och frågor?  Även om inte varje enskild föreställning skakar om lika radikalt som Elektrapjäserna gjort så sker vid varje teaterhändelse en förhandling mellan gammal och nytt. För 100 år sedan var aga en självklar del i uppfostran av barn. Det förbjöds 1979. Hur gick den förändringen till? Det räcker inte med att vi skapar en lag för att skapa förändring. Verklig förändring på liten eller stor nivå sker i våra inre djup; i vårt sätt att tänka, känna och se på världen. Och det är där som konsten och teatern blir en absolut nödvändighet i ett demokratiskt samhälle. Teatern blir ett kollektivt rum för fantasi, tankar och nya möjligheter.”

Michael Cocke, regissör och konstnärlig ledare Folkteatern i Gävleborg

Kärleken är fri!? Folkteatern i Gävleborg, Susan Taslimi, foto Martin Skoog